Vad bör hända med Macchiarinis artiklar?

Vad ska hända med uppenbara fall av forskningsfusk? Hur nitiskt bör institutioner och redaktörer rota ut ruttna ägg ur redan publicerat material och har detta ens någon betydelse för forskarvärlden i stort? Jag hade egentligen tänkt skriva om detta utan att nämna Paolo Macchiarini, men allt eftersom skandalen kring Karolinskas stjärnkirurg rullas upp i media blir det svårare och svårare att ta upp dessa frågor utan att han kommer på tal. Här följer i alla fall ett försök att reda ut en del kring ovanstående frågor.

Macchiarini är alltså, för den som missat Vanity Fairs smått bisarra reportage om honom och Dokument Inifråns två första program om hans katastrofala transplantationsförsök, kirurgen på Karolinska Institutet som utmanar om titeln Mest Ökända Fuskare Någonsin. Under några år gjorde han sig ett namn som den förste som lyckats transplantera in ett syntetiskt organ täckt med stamceller, tills hans kollegor slog larm om att inte allt stod rätt till. I maj 2015 resulterade detta i en rapport som uppmärksammades i bl.a. Science som slog fast att sju av Macchiarinis artiklar var missvisande eller direkt lögnaktiga. Konkret så handlar det om att experimentera på människa utan etiskt tillstånd och att skönmåla resultaten av kirurgin, inklusive att framställa ett ingrepp som framgångsrikt trots att det ledde till patientens död. Macchiarini själv har reagerat med att skriva ett öppet brev där han anklagar sina granskare för ohederlighet och försvarar sig med att han aldrig tvingats dra tillbaka någon av studierna eller fällts för något och att allt därför är som det ska. Det är inte ofta kirurger säger att operationen var en framgång bortsett från att patienten dog utan att avsiktligt försöka parodiera hela sin yrkeskår. Macchiarini är en fuskare i alla meningsfulla bemärkelser av ordet, men än så länge har de granskade artiklarna inte dragits tillbaka.

Vad innebär det att en artikel dras tillbaka och varför spelar detta någon roll? En vetenskaplig studie kan dras tillbaka på initiativ av författarna eller redaktören på den tidskrift som publicerat den. Orsakerna varierar, men det kan röra sig om allt från relativt oskyldiga saker som att resultaten förvrängts av ren klantighet till att data avsiktligt förfalskats och liknande ohederlighet. Att dra tillbaka en eller rent av flera av sina artiklar kan med andra ord uppfattas som både hedervärt, om det handlar om att rätta ett ärligt misstag, och som en skampåle för den som ertappats med handen i kakburken. Mellan 1982 och 2002 var oavsiktliga misstag den vanligaste orsaken till att studier drogs tillbaka, men andelen artiklar som dras tillbaka på grund av direkt fusk har ökat under senare år till den grad att ohederlighet och fusk stod för två tredjedelar av tillbakadragna artiklar år 2012. Oavsett vilken anledningen är till att en artikel dras tillbaka så blir resultatet att förläggaren markerar den som retracted. Framtida läsare kan granska innehållet, samtidigt som det framgår att artikeln i sin helhet är så bristfällig att resultat och slutsatser inte är pålitliga, oavsett vilken anledningen må ha varit till att den drogs tillbaka till att börja med. Det är den sista försvarslinjen i den akademiska världens referentgranskningssystem som ska stå som garant för vetenskapens transparens och förmåga att rätta sina egna misstag.

Frågan blir då vilken effekt sådana korrigeringar verkligen får. Ett av årets nyord 2015 var faktaresistens, och det finns en oro för att ingen eller alltför få bryr sig om att misstag rättas. I USA marknadsfördes munsköljen Listerine under mer än 50 år som en effektiv behandling mot förkylningar och halsont, tills en federal domstol beslutade att tillverkaren inte bara var tvungen att upphöra med detta och liknande påståenden, utan också offentligt göra avbön från dem. I 16 månader från 1978 till 1980 sändes TV-annonser till den då anmärkningsvärda kostnaden 10 miljoner dollar där alla tidigare påståenden om Listerines effekt mot förkylning drogs tillbaka. Problemet var bara att konsumenter fortsatte att tro att det var en verksam behandling mot förkylning i alla fall, trots att de kände till annonserna. Oron att forskare kanske reagerar mer som konsumenter av munvatten än man hade kunnat önska är välgrundad. Den enskilt mest citerade, vilket räknat kan översättas till mest inflytelserika eller betydelsefulla, tillbakadragna artikeln någonsin har fått mer än 75% av sina citeringar efter det att den drogs tillbaka 2007. Skulle det ens spela någon roll om Macchiarinis artiklar drogs tillbaka? Det går förstås inte att spå in i framtiden, men Macchiarinis fall liknar två andra uppmärksammade fall av forskningsfusk, som hanterats på väldigt olika sätt.

Att fuska i sju studier må vara illa, men än så länge hålls rekordet för flest tillbakadragna artiklar av den japanske anestesiologen Yoshitaka Fujii, som 2012 tvingades dra tillbaka inte färre än 172 enskilda studier. Det hela började redan år 2000 då några forskare i en insändare med mycket illa dold sarkasm konstaterade att Fujiis resultat var ”incredibly nice!” I likhet med Macchiarini hade han strösslat sina artiklar med vad som var tänkt att uppfattas som samvetsgranna rapporter av de biverkningar hans försökspersoner upplevt. Till skillnad från Macchiarini så ”glömde” Fujii inte att nämna att han faktiskt tagit kål på sina patienter. Fusket låg i att uppgifterna om biverkningar var helt och hållet påhittade, vilket också ledde till att det upptäcktes då de följaktligen var orealistiskt lindriga. Tio år och ett antal skandaler senare så var det uppenbart att Fujii dragit samma skröna 172 gånger och samtliga artiklar drogs tillbaka.

Som kontrast till detta tittar vi på Fazlul Sarkar, världsberömd och numera ökänd patolog i USA. För ett par år sedan började folk få upp ögonen för detaljer i Sarkars artiklar på forskningscomunityt PubPeer. Där ägnar sig medlemmar av vad som på engelska brukar kallas post publication peer review, det vill säga ett slags retroaktiv referentgranskning. Histologibilder verkade ha förfalskats och frågetecken dök upp om flera av Sarkars western blots. Det verkar som om åtminstone en handfull av hans mycket imponerande rad av publikationer innehåller direkt fusk. Sarkars blivande arbetsgivare University of Mississippi hörde talas om oegentligheterna och valde att riva hans anställningskontrakt och i ett klassiskt fall av att skjuta budbäraren så ligger Sarkar sedan dess i en rättslig tvist med PubPeer. Till skillnad från Fujii så har Sarkar inte tvingats dra tillbaka någon artikel, i alla fall inte än, men fallet är omskrivet i t.ex. Nature och Science så det är ingen överdrift att säga att han och hans forskning är ungefär så ifrågasatt man kan bli utan att faktiskt dra tillbaka några artiklar.

Så hur står sig Fujiis respektive Sarkars artiklar mot varandra i en jämförelse?

Låt oss börja med att titta på hur det gått för Fujiis artiklar sedan de drogs tillbaka. Både Google Scholar och Web of Science markerar tillbakadragna artiklar, citeringar och har öppna APIn, så har man bara lite programmeringsfärdigheter är det lätt att följa antalet citeringar per år. Tyvärr så har jag inte lite programmeringsfärdigheter så det är inte ett alternativ, men jag är ganska envis. Om man plottar antalet citeringar (För de av Fujiis arbeten som citeras över huvud taget. Förvånansvärt många av de tillbakadragna artiklarna har inte citerats alls. Man kan tycka att en så nitisk fuskare hade kunnat koka ihop lite intressantare artiklar.) före tillbakadragningen, sedan tillbakadragningen minus år 2015 samt till slut för enbart år 2015 så ser det ut så här:

Redan här kan man ana att Fujii kämpat med sin trovärdighet sedan debatten om hans eventuella fuskande tog fart i början av 2000-talet. Antalet citeringar minskar och av de som återstår är flera olika analyser och brev till redaktörer som argumenterar för att Fujiis arbeten baseras på fusk. Men inte alla. Flera av de tillbakadragna studierna citeras i två olika meta-analyser utgivna flera år efter studierna officiellt drogs in och klassificerar genomgående Fujiis studier som välgjorda och tillskriver den fabricerade datan i dem högt evidensvärde. Onekligen finns en tendens till faktaresistens även bland kritiskt granskande forskare. Om man istället plottar andelen av citeringar tillhörande de tre tidsintervallerna så ser det ut så här:

Även om plotten är rätt brusig så ser man en sak rätt tydligt: De flesta av Fujiis citeringar som tillkommit efter att artiklarna dragits tillbaka är i relativt nypublicerade artiklar. Detta stämmer överens med att vetenskapliga artiklar över lag har relativt korta bäst före-datum och flera av dessa citeringar kommer säkert från artiklar som var på väg i tryck när Fujiis artiklar drogs tillbaka. Därför räknar vi antalet citeringar under 2015 också, vilket är tillräckligt långt efter att artiklarna dragits tillbaka för att säkert kunna anta att de texter som citerar Fujii bör ha haft bättre koll. Den mörkröda andelen av citeringarna förefaller också vara betryggande liten. Forskare kanske inte är så dumma i alla fall.

Låt oss nu jämföra med Fazlul Sarkars kritiserade artiklar.

Dessa har som sagt inte dragits tillbaka och det är inte alls säkert att de allihop innehåller avsiktligt fusk, men poängen är inte att avgöra om de borde dras tillbaka utan om de tagit skada av att folk anser att de borde dras tillbaka och skandalerna som följt med detta. Med undantag för en artikel publicerad 2014 så är samtliga publicerade innan Fujiis studier drogs tillbaka. Om man plottar de omdebatterade studierna som ovan så ser det ut så här:

Det finns mycket som skiljer de två forskarna åt, men Sarkar verkar onekligen ha varit populärare år 2015, även om man bortser från hans högre antal citeringar i absoluta tal. Vill man kan man göra ett T-test på andelen av Sarkars publikationer som kom det året och jämföra det med Fujiis publikationer från samma period (jämför man med alla Fujiis tillbakadragna publikationer så får man väldigt stora skillnader, men av uppenbara skäl är de inte att lita på), och det vill vi förstås:

	Sarkar	Fujii
Medelvärde	0,171079	0,056906
Varians	0,019433	0,003184
Observationer	13	13
Antagen medelvärdesskillnad	0
fg	16
t-kvot	2,73727
P(T<=t) ensidig	0,007306
t-kritisk ensidig	1,745884
P(T<=t) tvåsidig	0,014611
t-kritisk tvåsidig	2,119905

I vår ovetenskapliga lilla studie så verkar det i alla fall som om det finns en signifikant skillnad mellan Sarkars och Fujiis popularitet år 2015 (jämfört med tidigare år), till den förstnämndes fördel. Fujiis vetenskapliga karriär förefaller vara över i och med tillbakadragningarna. Han har fortsatt att publicera nya, förmodat korrekta studier sedan 2012 som (egenciteringar oräknade) citerats sammanlagt sju gånger. Ouch. Sarkars inflytande däremot, knatar på relativt obehindrat. Detta kan delvis förklaras av att välciterade artiklar har längre livslängd än sina mindre populära syskon, men även Fujii har en del rätt framgångsrika publikationer, som dock är mer eller mindre stendöda sedan de drogs tillbaka.

Frågan är då vilken bana vi vill att Macchiarinis karriär ska ta. Som fusk räknat är hans artiklar ytterst genomsnittliga: Publicerade i stora tidskrifter med ansvaret spritt över många medförfattare och publicerade från länder med tvivelaktig forskningsinfrastruktur, som t.ex. Ryssland. Det som gör Macchiarinis fusk så unikt är inte kopplat till rent vetenskapliga värden, utan att han tagit livet av folk som hade kunnat leva fullgoda liv och hans slående kluster B-personlighet. Icke desto mindre så spelar det roll om de kritiserade artiklarna får finnas kvar som del av den nominellt respektabla forskningsvärlden. Med tanke på att fusket är publicerat i så pass väl ansedda tidskrifter som de är, som i och för sig naturligtvis drar till sig fler fuskare men därför också är väldigt nitiska när det gäller att dra tillbaka tvivelaktiga artiklar så är det inte otroligt att så också kommer ske, förr eller senare. Men inte minst av rättviseskäl är det önskvärt att Macchiarinis karriär blir som Fujiis och inte som Sarkars.

#adhdpiller

Så. Den löjliga hashtaggen i titeln är alltså inget jag själv hittat på. SR:s program Vetenskapsradion har kört en granskande serie med det smått effektsökande namnet ADHD och pillerboomen som de senaste veckorna tagit upp olika alarmerande aspekter av alla journalisters favoritdiagnos. Serien drog på sig kritik redan innan den sändes, bland annat från mig, för att att manuset i annonseringen verkade följa SVT:s rätt förskräckliga program på samma ämne från i våras. Därför blev jag positivt överraskad när de första avsnitten sändes förra veckan, för att dessa inte var så usla som befarat. Flera forskare tilläts ge nyanserade för- och emot-resonemang om frågor som inte är helt enkla i intervjuerna och jag började undra om jag inte varit lite orättvis mot SR. 

Den här veckans avsnitt (1 och 2) har dock ganska tydligt gjort klart att farhågorna var välgrundade, men också illustrerat vad som ofta går fel när journalister slår klorna i vetenskap.

Veckans första avsnitt om ADHD handlar om Allen Frances kritik mot den amerikanska diagnosmanualen DSM 5 i synnerhet och diagnoser i allmänhet. Frances är en pensionerad psykiatriker som på äldre dagar gjort sig ett namn genom att kombinera raljanta utfall mot allt och inget med att på ett rätt formelaktigt sätt envisas med att rabbla upp sina meriter från framför allt 70- och 80-talen på ett iögonenfallande Guillioueskt sätt. Tesen han saluför i Vetenskapsradions inslag kan sammanfattas så här: Big Pharma kan inte påverka det system som diagnoser ställs med, men i jakt på ökade intäkter så har läkemedelsindustrin blivit väldigt duktig på att utnyttja det. I USA har detta lett till en omfattande överdiagnosticering av både psykiatriska och somatiska sjukdomar, främst på grund av avsaknaden av fungerande marknadsreglering. Allt detta är okontroversiellt, men Frances slutsats att man därför måste avskaffa inte bara det befintliga systemet, utan systematisk diagnostik över huvud taget. Tanken är att en psykiatri liknande den som fanns under 1900-talets första hälft, där psykiatrikern var mer konstnär än läkare, skulle bli så oförutsägbar att Big Pharma inte skulle hitta något system att exploatera för profit. Detta är inte helt okontroversiellt, men det följer en intern logik. Att det är just systematisk diagnostik i allmänhet och inte bara DSM som är måltavlan framgår av att även ICD, WHO:s egna diagnosmanual (som SR:s journalister karaktärstypiskt genomgående benämner IDC), också får klä skott för kritiken helt enkelt för att den är en systematisk samling av diagnoser. Det är alltså det systematiska, vetenskapliga arbetet med konkreta diagnoser inom psykiatrin som framställs som ett problem här.

Men man kan ju ändra sig! Mot slutet av måndagens program lanseras uppfattningen att "det är dags att skaffa nya sätt att diagnosticera psykisk sjukdom", i bemärkelsen att det vore mycket bättre om vi visste exakt vad som orsakade psykiska sjukdomar och om det dessutom fanns ett enkelt sätt att mäta detta. Detta tas upp eftersom amerikanska National Institutes of Mental Health delat ut enorma anslag till forskning för att ta fram sådana biomarkörer för psykisk sjukdom, utan att det påverkat utformningen av DSM.  Här har SR skakat av sig resonemangen om att förhindra läkemedelsindustrin från att exploatera diagnosmanualer för att istället undra om det inte är fel diagnosmanual man har i USA. Helt plötsligt är alltså systematisk diagnostik något önskvärt, bara det sker på ett mer biologiskt sätt.

Men man kan ju ändra sig! I tisdagens program, som handlade om den franska psykiatrins underdiagnostik av ADHD, är felet med DSM istället att den har ett alldeles för biologiskt synsätt. Frankrike har nämligen en alldeles egen diagnosmanual som i mycket högre grad än DSM och ICD följer Freuds läror. Att detta också är en av huvudskälen till att fransk psykiatri är tämligen ökänd internationellt dyker i förbifarten upp när en fransk psykiatriker medger att det i och för sig inte finns så bra vetenskapligt stöd för den franska psykiatrin, men att han ändå tycker att den är rätt bra.

Nu börjar det bli uppenbart varför detta inte ska förväxlas med vetenskapsjournalistik bara för att namnet på programmet råkar vara Vetenskapsradion. Intervjuerna med forskare, patienter och anhöriga är mycket välgjorda och nästan alla som får komma till tals har intressanta saker att bidra med. Utöver de kontroversiella figurerna som redan nämnts låter man också svenska forskare få kommentera det som sagts ganska ingående. På det stora hela så är det ett ganska bra debattprogram. Något som nästan helt saknas är däremot vetenskap. Vid några enstaka tillfällen nämns vetenskapliga studier om det som är frågeställningen för programmet, men på det stora hela är innehållet helt baserat på att folk tycker saker. 

Frances tycker till exempel att det är absurt att nästan en fjärdedel av USA:s befolkning drabbas av en kortare eller längre episod av psykisk sjukdom varje år, och att det snarare borde röra sig om ungefär 5% av befolkningen. Detta har han säkert sina skäl till att tycka, men WHO:s data ger snarare stöd för att det är Frances som är ute och cyklar. När man ändå intervjuade forskare från KI hade det ju kunnat vara klädsamt att intervjua Paul Lichtenstein som råkar forska om just prevalensen av ADHD och medicineringens effekt på suicidalitet (eller åtminstone läsa en artikel eller två på området), men istället nöjer man sig med en fransk psykiatrikers filosoferande om postmodernitet (Hans ord, inte mitt.) och vad hans magkänsla säger i frågan. I avsnittet om ADHD-medicineringens biverkningar (och ingen förnekar att dessa finns) gör man ett stort nummer av varningarna för att ADHD-medicinering skulle kunna leda till självmord, men man bemödar sig inte att försöka reda ut om de aktuella medicinerna faktiskt ökar risken för självmord. (Strattera verkar inte göra det och metylfenidat är inte sämre än Strattera, om någon undrade.) Efter att i flera avsnitt ha upprepat budskapet att det ökande antalet ADHD-diagnoser till så mycket som 5% av svenska pojkar måste vara en del av en överdiagnostik så nämndes i tisdagens avsnitt i förbigående en metaanalys som satte den verkliga prevalensen kring 7%, men då bara för att den franske psykiatrikern var mitt inne i sin utläggning om postmodernitet och behövde något att inte tro på. Vad gäller ambitionen att göra psykiatrin mer biologiskt grundad så är detta ett enormt ämne med flera egna tidskrifter och stora forskningsanslag, men det räcker inte att bara bestämma att DSM ska grundas på biologiska förklaringar av psykisk ohälsa om inte forskningen kan leverera svar. De omtalade och efterlängtade prykiatriska biomarkörerna har det hittills i år publicerats knappt 700 vetenskapliga studier på, men inget av detta är validerade eller tillförlitliga metoder redo för praktiskt bruk. Att kritisera DSM för att inte inkludera kunskap som kanske aldrig kommer finnas är en smula fånigt.

Det är förstås inget fel på lite debatt, eller ens att man alltid väljer att ge färgstarka stollar lite extra utrymme för att det gör lite torra ämnen som epidemiologi och psykiatri mer underhållande. Dessa är journalistiska överväganden som jag i grund och botten inte förstår mig på och därför inte lägger mig i. När det gäller just vetenskapsjournalistik så tänker jag sticka ut hakan och säga att den inte förtjänar sitt namn om man separerar den för mycket från vetenskap. Precis som den mysige franske psykiatrikern bedyrar att mysig fransk psykiatri kan vara bra trots att den är ganska ovetenskaplig så kan jag köpa att Vetenskapsradions serie om ADHD kanske är bra åsiktsjournalistik, men den är inkonsekvent, tramsig och ovetenskaplig.

Räkna med Gardasil

Idag hoppar TV4 inte helt oväntat på Svenska Dagbladets senaste försök att misstänkliggöra vaccinationsprogrammet mot HPV, avsett att förebygga livmoderhals- och nasofarynxcancer. Det hela började med att Ingrid Atterstam okritiskt varnade för möjligheten att HPV-vaccin kan leda till de ovanliga syndromen POTS of CRPS. Bakgrunden är att man nu utreder detta samband trots att i stort sett ingenting talar för att det är verkligt, eftersom framför allt Japan valt att göra inskränkningar i vaccinationsprogrammet, trots svidande kritik från forskarhåll. I en ny artikel om hur upphandlingen av Gardasil gått till upprepar hon nu hur oroande dessa biverkningar är. Upphandlingen är intressant, särskilt med tanke på hur illa den förra sköttes, men som på beställning hakar nu TV4 på med ett inslag om hur farliga biverkningar Gardasil har. TV4 har tidigare sänt ett egenproducerat inslag om Gardasil där de genom att intervjua ett antal ökända tokstollar ger sken av att vaccinationen varken förebygger cancer eller är säkert. Den gången försökte man antyda att Gardasil ger Guillan-Barré (det gör det inte) och autism (självklart inte). Att HPV-vaccination minskar insjuknandet i cancer är a alla fall okontroversiellt:

Vad gäller CRPS så har det rapporterats hos allt som allt 230 stycken av de 8.75 miljoner flickor som vaccinerats i Japan, eller ett fall per 12 681 vaccinerade. Det kan ju låta oroande, men då ska man veta att CRPS har en incidens i normalbefolkningen på 26 fall per 100 000, dvs. ungefär dubbelt så vanligt. Det här skulle man kunna tolka som att Gardasil skyddar mot CRPS, men sannolikt är sambandet bara underrapporterat. Att CRPS skulle vara vanligare bland vaccinerade låter i alla fall inte helt rimligt.

POTS vet man inte riktigt hur vanligt det är, men en uppskattning säger ungefär 170 fall/100 000 individer/år. I Danmark har man fått upp ögonen för ett eventuellt samband mellan POTS och vaccinationer sedan 17 flickor drabbats av syndromet efter att ha fått Gardasil. Med tanke på de hundratusentals flickor som vaccinerats i Danmark är inte det så väldigt oroande. You do the maths.

Det raljanta uttrycket neojournalistik, dvs. att aldrig kolla en story som helt uppenbart är för bra för att vara sann, är ungefär vidden av SvD:s och TV4:s vetenskapsjournalisters ambitioner. Med tanke på hur många som nästan säkert kommer undvika vaccinationer pga dessa senaste skitscoop är det fullt möjligt att SvD:s och Bonnierkoncernens journalister är mer skadliga för tonåringars hälsa än vaccin, och för säkerhets skull tänker jag inte kolla upp om det stämmer. Det låter så bra att jag tänker skriva det i alla fall. 

Lite om att göra som alla andra gör

Brasklapp: Anders Hjern, professor i barnmedicin, har skrivit ett på alla sätt bättre inlägg i denna debatt än jag förmår. Nedanstående är i alla fall min åsikt i ämnet.

Inlägget jag skrev om åldersbedömningar av ensamkommande flyktingbarn för en dryg månad sedan stöter ideligen på patrull. För den som inte känner för att läsa det så handlar det om osäkerheten i de medicinska åldersbedömningar som en avsevärd del av svensk borgerlighet nu ropar efter. Invändningarna har varit två stycken, som upprepats in absurdum i mail, på facebook och twitter. Den första är att inte alla som är yngre än 18 egentligen är barn, enligt något mått som man gärna berättar om i 900 ord. Gärna med fina efterslängar av det här slaget:

Och så kan man ju tycka. Man kan också tycka att Istanbul egentligen heter Konstantinopel, men nu har vi i alla fall bestämt att Istanbul heter Istanbul och att alla under 18 är barn. Vad du tycker i den frågan är inte så intressant i något sammanhang där dessa definitioner spelar någon roll, som t.ex. myndighetsbeslut. Det är bara är så.

Den andra invändningen är att medicinska åldersbestämningar ju används i andra länder, så då borde också Sverige göra det.

Av dessa två har nu den senare, som verkar sitta i Riksdagen för Centerpartiet, skrivit ett inlägg på Dagens Samhälle där han talar sig varm om medicinska ålderbedömningar, baserat på hur det politiska läget är i andra länder. Låt oss titta lite närmare på detta resonemang.

Till att börja med: Att säga att en åtgärd är lyckad bara för att den tillämpas i utlandet är befängt. Detta resonemang kan användas om vilken drakonisk politik som helst, för absurda resultat. Ta bara den politik du tycker sämst om i utlandet (Maoism? Nazism? Precis allt med belgisk politik?) och fråga dig varför vi inte kan göra likadant i Sverige, om man nu kan där borta. Det är klart att vi kan. Det skulle vara skit, men Yes we can!

Danielsson lyckas få in båda de huvudsakliga problemen med sitt resonemang i ett litet stycke:

Medan övriga EU-länder i betydande utsträckning gör exempelvis handleds- och tandröntgen för att med rimlig säkerhet fastställa åldern i tveksamma fall sker detta numera knappast alls i Sverige, bland annat beroende på stor tveksamhet från barnläkare och Barnläkarföreningen.

Det första av intresse här är hur oviktigt han tycker att Barnläkarföreningens beslut att vägra utföra åldersbestämningar är. Skälen för detta har han fått förklarat för sig av mig och andra många gånger tidigare, men han har konsekvent valt att beskriva det som ett utslag av svenskt högmod, eftersom ju andra länder har andra regler. Detta stämmer helt enkelt inte. Kritiken är minst lika hård i länder där man är mer nitisk med att tillämpa dessa metoder:

1) I Storbritannien, som ofta framhålls som ett föredöme av förespråkarna för medicinska ålderbedömningar, har British Medical Association, British Dental Association, General Medical Council, Dental Council, Royal College of Paediatrics and Child Health, Royal College of Radiology samt det egna hälsoministeriet, Department of Health, protesterat eller reserverat sig mot metoden. Eftersom metoderna som används är så osäkra har fler än 100 skadeståndsprocesser dragits igång av de som anser sig kunna visa att de fått felaktiga bedömningar, och Croydon dömdes för ett par år sedan att betala ett skadestånd på 1.2 miljoner pund. Brittiska Home Office dömdes 2010 att betala 2 miljoner pund i ett annat fall. Hur mycket pengar man sparar kan diskuteras.

2) Den norska motsvarigheten till SBU, Nasjonalt Kunnskapssenter, har utrett kvaliteten på åldersbedömningarna som sker där och det är inte särskilt upplyftande läsning.

3) Den spanska ombudsmannen varnar för metoden och hur den används i Spanien. 

4) European Society of Paediatric Endocrinonology har dömt ut radiologi som totalt värdelöst i åldersbestämningar och rekommenderar att det aldrig används.

Den här listan kan göras hur lång som helst, men poängen är denna: Metoderna som politiker och ledarskribenter skriker efter är skit. Inte bara inom Svea Rikes gränser, utan överallt på jorden. Att skit är olika populärt i olika länder påverkar inte det faktum att det är skit. Man kan polera en komocka hur länge man vill, men man kan aldrig spegla sig i den.

Vilket för oss till den andra bristen i Danielssons resonemang, nämligen hans blinda tro på att röntgen "med rimlig säkerhet" kan fastställa åldern i tveksamma fall. Här utvecklar han sitt resonemang i ett senare stycke:

Visst finns det ett osäkerhetsintervall vid åldersbestämning, och även om rimliga skyddsintervall, till exempel ett år, används finns säkert risken att några 17-åringar varje år felaktigt klassas som över 18 år. Samtidigt skulle väldigt många fler – 100- eller tusentals – som är vuxna inte längre kunna söka asyl som barn om Sverige skulle anpassa sig till den åldersbedömningspraxis som övriga EU-länder tillämpar.

Om vi lämnar Danielssons rätt empatilösa inställning att det inte går att göra en omelett utan att knäcka rätt många ägg åt sidan, så vilar hela detta resonemang på att vi känner till felmarginalen i våra mätmetoder och att dessa är rimliga. Båda dessa antaganden är felaktiga, vart och ett för sig, och blir inte sanna av att man slår samman dem. 

För vissa populationer är felmarginalerna kända och ganska små, t.ex. engelska pojkar eller vita flickor från övre medelklassen i New England (just denna senare grupp kan låta orimligt specifik, men det var den population Gruelich och Pyle på 1940-talet utvecklade metoden som används i Sverige idag). Lyckligtvis är det väldigt ovanligt att barn behöver fly till Sverige från dessa områden. Andra populationer har också kända, men större felmarginaler. Det 95%-iga konfidensintervallet på pojkar från Marocko är lite drygt 3 år åt bägge hållen, och det finns grupper där man inte fått bättre standarddeviationer än 5 år. Ett halvt årtionde är rätt mycket för en tonåring. Nu pratar vi inte om rimlig säkerhet längre. Men det blir värre: Det är oftast flyktingar från länder där staten inte utfärdar tillförlitliga papper som berörs av den här sortens bedömningsproblematik, framför allt Afghanistan, Somalia och Eritrea. För dessa saknas det helt enkelt felmarginaler. Vi har ingen aning om vad en röntgenbild på en ung afghans handled eller visdomständer säger om vederbörandes ålder. Man kan lika gärna mäta avståndet mellan flyktingens örsnibbar, hur långt han kan spotta eller mängden grus i hans skor. Inget av detta säger något om hans ålder, men självklart så skulle vi kunna införa dessa som obligatoriska mått på ålder om bara tillräckligt många populistiska riksdagsmän vill det. Yes we can!

Allt detta för att Sverige ska "anpassa sig till den åldersbedömningspraxis som övriga EU-länder har." Som precis samtliga experter på området, i alla länder, är helt överens om är värdelös. Det framgår inte vari skadan att inte följa strömmen mot bättre vetande ligger, men anledningen till att vi med alla medel måste undvika att ge asyl till 19-åringar är alltså att det verkar som om Sverige är lite för bra, eller i alla fall inte tillräckligt dålig, på att lyssna på vetenskapen.

Kan man freebejsa jordgubbar?

Uppenbarligen borde jag oroa mig för jordgubbar. Det här visste jag förstås inte eftersom jag är för korkad för att leta efter orsaker att oroa mig, men Swedish Match säger att det är så. Förlåt, jag menar GT, som inte på något sätt är en tidskrift man kan köpa annonsplats i åt sitt nya reklamjippo.

Artikeln i fråga handlar om att Swedish Match visst startat ett café i Göteborg där man visst kan snusa samtidigt som man dricker kaffe, helt utan att titta på hockey eller lyssna på Eddie Medusa samtidigt. Detta är uppenbarligen en grej. Nåväl. Som är brukligt när man ska sälja grejer så ska det förstås laboreras en del med var gränsen mellan halvsanning och förbannad lögn går, och för detta ändamål har GTs redaktion bidragit med en s.k. "faktaruta", lämpligt nog skriven av Swedish Matchs egen Eleni Tjernberg. Det fanns säkert ingen annan i hela världen som kunde gjort det åt dem.

Skämta bara. Jag gör sånt gratis. Men GT ville ha någon från Swedish Match av någon outgrundlig anledning, so here we are. Så nu ska vi prata om jordgubbar.

Jordgubbar är, som vilken pappskalle som helst inser, helt ofarliga. På Swedish Match är man inte pappskallar och vill därför jämföra sin favoritprodukt snus med just sådana. Därför skriver de i sin faktaruta i GT att "halten agrokemikalier i snus är hundra gånger lägre än vad som är tillåtet i jordgubbar". Det låter ju bra. Observera att halten inte är lägre än den i jordgubbar, utan lägre än den som är tillåten. I Livsmedelsverkets rapport som jag just länkade framgår att många jordgubbar på den svenska marknaden inte har mätbara halter av agrokemikalier alls, och ingen har mer än 6% av det tillåtna värdet. Tror jag, för Swedish Match aktar sig noga för att redovisa hur mycket boscalid som faktiskt förekommer i deras produkter på sin hemsida om just icke önskvärda ämnen. Men vi kan ju lita på deras ord. Just jämförelsen med jordgubbar är i alla fall så relevant att Swedish Match använde den redan i Januari i en annan artikel med stort samhällsintresse. Det är märkligt vad som blir viktigt när en testpanel tagit fram ens talking points. Så jämfört med sinnevärldens jordgubbar är snus,,, inte så gott med glass, antar jag. Jag har faktiskt ingen aning, jag har aldrig snusat. Eller bett främlingar på stan att visa pattarna eller lyssnat på Ultima Thule. Jag dömer ingen.

Men vänta, det finns mer! Swedish Match älskar nämligen att jämföra sina produkter med det absolut sämsta som finns, toxikologimässigt. Detta enligt samma logik som att Staffan Tällberg inte är han som kom åtta i OS-backhoppningen 1988, utan hjälten som kom femtio platser före Eddie the Eagle. Så håll i hatten!

Därför blir det relevant att upplysa oss om att 100 gram bacon innehåller mer nitrosaminoglukaner än 17 snusdosor. Sjutton! Varför jämför man just med bacon, då? För att ingen på Swedish Match kunde komma på ett livsmedel med mer nitrosaminoglukaner än bacon, förstås. Och varför jämför man mängden bensopyrener snus med den i just grillat kött? För att kommitten som skrev faktarutan inte hittade något räligare att jämföra med. Hade det varit möjligt hade faktarutan innehållit ett fullständigt korrekt påpekande att Göteborgs Rapé ("rapé" betyder "riven" på franska, har jag lärt mig av en noggrant formulerad faktaruta i GT) innehåller mindre polonium än Alexander Litvinenko.

Snus innehåller massor av tungmetaller. Men, det här borde alla som följt den här bloggen kunna nu: Det är den dos man faktiskt får i sig som spelar roll. Man äter inte så mycket snus. En prilla är rätt liten, så dosen blir inte så stor. Sålunda måste man äta hela tre dosor snus för att komma upp i samma dos krom som från 100 gram "frukt och grönsaker", enligt någon okänd mätning av frukt och grönsaker som Swedish Match inte råkar vilja dela med sig av. Men vi kan ju lita på dem.

Nu tänker ni så här: "Vänta ett tag här, Per. Du har aldrig snusat. Eller kastat ölflaskor på bögar. Fattar du inte att man snusar snus, inte äter det?" Fråga inte mig, säger jag. Det står i en faktaruta i GT att snus ska jämföras med livsmedel så då får ni väl äta det. Självklart blir doserna annorlunda om man av någon idiotisk anledning liksom bara gömmer maten under läppen! Ni missade en. Fan vad Kid Rock är bra asså.

Vilket för oss till den riktigt intressanta frågan: Är det farligt att snusa? Det beror, som Swedish Match väldigt gärna påpekar (Nämen se där, samma författare som pratade om jordgubbar ovan, vilket sammanträffande!), på vad man jämför med. Snus är definitivt mindre farligt än rökning. På det stora hela är det säkert inte mer farligt än mopeder, IS och Jan Guillou och sånt där som ungdomar nuförtiden håller på med. Men snus leder ju faktiskt till cancer, ibland. Detta är något det skrapas en hel del med den vetenskapliga foten om, men det ska tas med en rejäl nypa salt. Om man aldrig har rökt och började snusa efter ett visst datum så blir riskökningen nämligen inte signifikant. Fast ändå iögonenfallande stor. Vad jag försöker säga är att vi alla väljer vad vi skriver i våra faktarutor. En del mer selektivt än andra. Det skulle onekligen vara intressant att se om Swedish Match vågar gå emot Folkhälsomyndighetens bedömning av snusets farliget.

Jordgubbar, däremot, verkar inte ta död på folk, och Swedish Match innehåller högre halter av journalistik än GT.

Edit: En tidigare version av denna blogg post kan eventuellt ha blandat ihop Göteborgs Tidningar med en dagstidning som representeras av en stiliserad bild på en individ i släktet hymenoptera. Dessa är uppenbarligen två helt olika tidningar och ingen skugga ska förstås falla på denna andra tidskrifts rigorösa journalistiska standard.

Edit 2: Nu har GT tagit bort faktarutan för att inte framstå som för taffliga. Har därför lagt till en screenshot på rutan.

Go for the eyes, Boo!

Det finns egentligen bara två personer jag tycker är lika mig. Den ene är min bror och han är, well, väldigt lik mig. Fast kortare och mer välvårdad. Den andra är Isobel. Älskade Iso. Eftersom hon inte alls ser ut som mig (men har samma organisatoriska förmåga, I assure you) så ska jag visa en bild på 'na:

Nu tänker ni kanske "Men det där är ju en framstående opinionsbildares bylinebild!" (vilket är sant) eller "Jaha så Per vill bara påminna oss om att hans vänner är granna" (också sant), men se så ligger det inte till för nu ska vi prata om igenkänning och vad det innebär och för att liksom lura in er i det så lovar jag att skriva lite om Isobels nuna. Jag är begåvad på det viset. Men först ett par ord om bildigenkänning.

Datorer har varit fruktansvärt dåliga på att känna igen vad en bild föreställer, även om de håller på att bli dramatiskt mycket bättre. Att förstå att en bild på en häst är en bild på en häst är trivialt för de flesta människor, men vad som skiljer hästpixlar från t.ex. hundpixlar kan vara rätt knivigt för ett datorprogram. Och då har vi inte kommit in på problemet med att skilja hästpixlar från ryttarpixlarna som kanske befinner sig i samma bild. Är det fortfarande en bild av en häst eller av ett ekipage eller vad? 

Eftersom apparater med hjärnor ("folk") är så mycket bättre på att känna igen bilder än apparater utan hjärnor (folks datorer) så är det lockande att försöka datorer klassificera bilder som hjärnor gör. Detta är ett artificiellt neuralt nätverk (ANN) och den enkla versionen lyder som följer: Ett program får simulera ett antal låtsasneuron, som är ordnade i två eller flera lager i ett elegant tomrum som vi kan tänka på som en väldigt stiliserad hjärna om vi vill. Och det vill vi. Sedan matar man den i stort sett helt orealistiska hjärnan med en massa bilder på t.ex. hästar och låter den veta att det enda bilderna har gemensamt är att de föreställer just hästar. Lista ut vari hästigheten ligger! Chop chop!

Det är nu det börjar bli intressant. Hittepåneuronen ligger som sagt travade i lager, som en tårta. Det första lagret, själva tårtbottnen, är det som matas med den ursprungliga bilden. Det sista lagret - vispgrädden - är det som producerar hittepåhjärnans output, t.ex. svaret på frågan om en bild föreställer en häst eller inte. Det finns många sätt att göra en gräddtårta, men det genomgående temat är att ju högre upp man kommer genom de olika lagren, desto mer komplicerade särdrag identifieras i bilden. Långt ner trålas efter egenskaper som t.ex. huruvida ett fält är mörkt eller ljust, om en kontur är ett hörn eller en linje, osv. Längre upp mot jordgubbarna kan neuronen försöka reda ut om en viss uppsättning ränder är en fjäder eller en hästman.

Det de olika lagren gör är att de letar efter en statistisk egenskap med det otympliga svenska namnet framträdandeaktighet eller det betydligt elegantare engelska saliency. Jag har skrivit om detta i ett annat sammanhang förrut, men här menas att en samling pixlar blir mer framträdandeaktiga ju lägre sannolikheten är att de skulle ha ordnat sig på ett visst sätt. Några pixlar kan råka bilda en linje av ren slump då och då, men att många pixlar ska råka bilda en väldigt lång och regelbunden linje är väldigt osannolikt. Att extremt många pixlar ska råka ordna sig till en bild av Ina Scott som vinner Prix d'Amerique är alldeles fenomenalt osannolikt och därmed alldeles fenomenalt framträdandeaktigt.

Alla föreställande bilder innehåller massvis av alldeles enastående osannolika särdrag, men visar man det neurala nätverket tillräckligt många bilder på hästar så börjar det fatta vilka särdrag som är hästlika. Detta fungerar förvånansvärt bra. Här har man matat ett ANN tränat för att känna igen hundar med en bild (den övre bilden) och låtit den producera en ny bild där de pixlar den tycker är väldigt hundaktiga är ljusa och ovidkommande pixlar är mörka:

Sådana här program klarar av att sätta rätt etikett på bilder ungefär lika ofta som människor, i alla fall om man begränsar sig till enklare motiv. En lite konstig sak, däremot, är hur fruktansvärt säkra på sin sak de här nätverken är när de helt uppenbart har katastrofalt fel:

I det vänstra fallet klarar programmet av att med 99.99% säkerhet säga att en bild på en gitarr föreställer en gitarr och en på en pingvin föreställer en pingvin. Gott så. Men i det högra fallet så matar man samma program med ett par nonsensbilder som det med lika stor säkerhet kallar för gitarr respektive pingvin. Det finns två uppenbara tolkningar av detta, som inte nödvändigtvis är ömsesidigt uteslutande: 1) Datorsimuleringar är fortfarande riktigt korkade, och 2) Kanske blir människor lika lurade som datorsimuleringar ibland.

Jaja, hur som helst. En gång för vad som känns som väldigt länge sedan så åt jag i alla fall middag med Isobel. Detta var i samband med en akutplacering jag hade gjort som läkarkandidat (det var med andra ord inte så länge sedan, egentligen)  där en Tråkig Och Ointressant Patient Som Kandidaten Kan Ta Hand Om Själv plötsligt började bete sig konstigt och ha framträdandeaktigt olikstora pupiller. Vad som orsakade detta ska vi inte gå in på här, men det slutade inte bättre än att den nu inte alls tråkiga patienten skickades urakut till neurokirurgen och kandidaten gick och drack kaffe väldigt mycket snabbare än vad som är socialt påbjudet. Vid middagen ett par dagar senare påpekade därför den nu lugnare kandidaten att Isobels pupiller faktiskt också är olika stora, men att detta verkar vara permanent och knappast tillräckliga skäl att ringa NK-jouren. De andra närvarande vid middagen försökte sitt allra bästa att se skillnaden i pupillstorlek själva, men verkade inte så övertygade. Ett klassiskt fall av att tidigare erfarenheter primat en att se något som kanske eller kanske inte finns där, även känt som att alla problem ser ut som spikar om allt man har är en hammare. Även om jag står fast vid att jag hade rätt och David bara inte tittade tillräckligt noga. Ni kan ju titta på bilden själv om ni inte tror mig. De är olika stora.

Det är inget att skämmas för, det händer den bäste. Även de bästa neurala nätverken, faktiskt. En grupp forskare i Oxford tränade en massa nätverk att känna igen olika saker, som citroner, rävar och tvättmaskiner. Sedan matade man dem med bilder på rent brus (det vi vanliga dödliga kallar myrornas krig när det dyker upp på teve) och lät nätverken förstärka de särdrag som av ren slump liknade en citron eller räv eller vad det nu var det allra minsta lilla. Och sedan börja om. Det som liknade en citron aldrig så lite i början blev mer och mer citronlikt för varje ny vända och till slut fick man rätt igenkännbara citroner. När livet inte gav det neurala nätverket citroner så blev det i alla fall lemonad till slut:

Många känner nog igen det här från bilderna från det neurala nätverket Deep Dream som fyllt medierna med rubriker om att "datorer drömmer" och dylikt de senaste veckorna. Eftersom man numer kan ladda upp sina egna bilder till Deep Dream så ville jag veta vad den tyckte om Isobels ögon. Den... var inte till någon hjälp:

Hon har hundar i sitt hår som bara ett neuralt nätverk på en googleserver kan se! Aja, ibland ser man saker som inte finns där, men tiotusenkronorsfrågan är ju egentligen: Om nu en datorsimulering klarar av att göra samma saker rätt som en människa samt dessutom begår samma misstag, kan det vara så att simuleringen och människan gör samma sak?

Glad att ni frågade!

I en brand spanking new artikel i Nature Neuroscience resonerar ett par forskare vid UCSD så här: Alla sensoriska kretsar i hjärnbarken är ordnade som en väldigt specifik slags gräddtårta. I lager 2 och 3 finns excitatoriska neuron som tar emot "obehandlad" sensorisk information från lager 4, liknande de bilder man matar de artificiella neurala nätverken med. Lager 2/3 tar också emot input från lager 1, vilket är ett senare steg, ett lager av tårtan som så att säga ligger närmare jordgubbarna. Är det möjligt att lura ett djur att "se" saker som inte finns genom att träna cellerna i lager 1, utan att påverka cellerna i lager 4?

Genom att låta möss springa på ett rullband medan man skapade en synvilla som lurade musen att den sprang snett så tränade man upp en grupp celler i en del av hjärnan som heter retrospleniala kärnan (ingen fara, jag har inte heller hört talas om den). Dessa har den lite lustiga egenheten att de skickar information vidare till lager 1 men inte lager 4 i den del av syncortex som kallas V1, vilket hade effekten att L4-cellerna minskade sin aktivitet som svar på synvillan medan L1-cellerna ökade sin aktivitet för den. Trots detta fortsatte L2/3-cellerna i V1 att reagera adekvat på synvillan. Detta tolkar de som att V1 primats att tolka vissa synintryck som just den synvillan, att de så att säga satt en hammare i handen på någon i en värld full av spikar. (Hemläxa: Ta en titt på den artikeln och förklara vad den har att säga om den vit- och guldfärgade klänningen.)

Det här ger en del stöd åt att Deep Dream kanske fungerar som en riktig hjärna på ett grundläggande sätt. Utöver att neurala nätverk går hjälpligt som en anka och kvackar lika illa som en anka så verkar det som om de behandlar information på samma sätt som ankors nervceller gör.

Dessutom har David fel.

Beröringsträck

På kort tid har både SvD:s Per Gudmundsson och nu Expressens Anna Dahlberg raljerat över det hot de ser i ensamkommande flyktingbarn i allmänhet och att dessa nog inte riktigt är att betrakta som barn egentligen. Som Gudmundsson uttrycker det:

Begreppet barn är förvisso inte heller perfekt. Genomsnittligt handlar det snarare om ynglingar. Mer än hälften är enligt statistiken 16 år eller mer. 

Det framgår inte exakt vari problemet med att kalla en 16-åring för barn ligger - 16 är fortfarande mindre än 18 och FN:s barnkonvention har inte radikalt skrivits om såvitt jag vet - men att Gudmundsson ställer sig ytterst tveksam till just dessa flyktingar framgår med all önskvärd tydlighet. Dahlberg menar att det är för tyst om frågan, baserat på att den visst inte tog så stor plats i Almedalen som den gjort på svensk dagspress debattsidor sedan i vintras. Då är i och för sig hårdare tag mot EU-migranter och flyktingar något av en hjärtefråga för just Dahlberg, som ägnat en tredjedel av sina ledare åt ämnet sedan hon listade det som en av årets största utmaningar i Januari. Även hon tvivlar på åldern hos ensamkommande flyktingbarn och ropar därför på fler medicinska bedömningar. Detta är i sig inget nytt. Redan 2012 försökte en centerpartistisk riksdagsledamot ifrågasätta de ensamkommande flyktingbarnens ålder och frågan har blivit en borgerlig paradgren. Lägst får man nog säga att Merit Wager på SvD sjunkit, som i höstas bidrog med en tour de force i selection bias för att försöka antyda att inte bara några utan rent av de flesta ensamkommande flyktingbarn är över 18:

327 av de 637 (51 procent) ensamkommande asylsökande som sade sig vara minderåriga och kom till ett danskt asylcenter under åren 2011 och 2012, visade sig efter rättsmedicinsk undersökning ha ljugit om sin ålder, och var över 18 år. De första fyra månaderna 2013 var tre av fyra (75 procent) testade flyktingbarn över 18 år, enligt Justitieministeriets statistik.

Om man bortser från det bisarra urvalet av studieunderlag, så verkar det föreligga något slags kognitiv dissonans på SvD:s ledarsida: Å ena sidan menar Gudmundsson att det faktum att de flesta flyktingbarnen är i övre tonåren tyder på att det skulle vara något fuffens i görningen. (Att en 16-åring har bättre förutsättningar att ta sig ensam från Afghanistan till Säffle än en femåring verkar inte ha fallit honom in.) Å andra sidan verkar Wager på allvar mena att det är nästan omöjligt att en flykting kan vara under 18. De skulle gärna kunna snacka och tänka igenom det där med att flyktingars åldrar bör vara jämnt fördelade mellan 0 och 99 år och vad det kan tänkas betyda för våra antaganden om dem. Lite av den beröringsskräck Dahlberg oroar sig för i tid och otid skulle kanske vara klädsam. 

Jag tycker att vi måste prata om ledarskribenter som tycker vi måste prata om saker som alla pratar om hela tiden.

— Nils Karlsson (@FilosofenNils) July 5, 2015

Hur som helst. Sedan var det det här med medicinska ålderbestämningar av ensamkommande flyktingbarn. Den korta versionen är att de är riktigt dåliga, men att man med röntgen av handleder eller tänder kan få en fingervisning i oklara fall, om man kompletterar med andra uppgifter. FN:S barnkonvention tar inte i sig upp åldersbestämningar i sådana här fall, men i kommentar 6 förtydligas att

"Identification measures include age assessment and should not only take into account the physical appearance of the individual, but also his or her psychological maturity. Moreover, the assessment must be conducted in a scientific, safe, child and gender-sensitive, fair manner, avoiding any risk of violation of the physical integrity of the child and giving due respect to human dignity"

Separated Children in Europe Programme, som bl.a. samarbetar med UNHCR, skriver att:

"Age assessment procedures should be undertaken only as a measure of last resort, once informed consent has been obtained. Professionals who are independent and have appropriate expertise and familiarity with the child’s ethnic and cultural background, should undertake the assessment using a multidisciplinary approach. Assessments should never be forced or culturally inappropriate and must respect the dignity of the individual. In cases of doubt, a person who says he or she is ,18 years of age should be treated as a child."

Bägge dessa organ understryker de vetenskapliga svårigheterna i dessa bedömningar samt de humanitära hänsyn det raljeras över på svenska ledarsidor. Folkrättsforskaren Gregor Noll beskrev det centrala vetenskapliga problemet väl i Läkartidningen förra året: När det inte finns tillräcklig dokumentering av ålder letar vi efter andra metoder för att verifiera ålder. De tillgängliga metoderna kan bara valideras på befolkningar med god dokumentation av ålder och resultaten skiljer sig avsevärt mellan olika befolkningar. Metoden är därför bara användbar för de flyktingar som inte behöver den. Joseph Heller hade inte kunnat skriva det bättre.

Problemet är alltså detta: När man bedömer skelettålder med röntgen så tittar man efter sammanväxningen av vissa ben, vilka var och en typiskt sker vid en viss ålder. Utslaget på hela mänskligheten är variationen stor, men för vissa väldefinierade grupper är intervallen rätt små. Om man jämför studier på olika populationer så ser man att t.ex. engelsmän och pakistanier skiljer sig åt ganska mycket:

Den populäraste metoden för den här typen av åldersbedömningar (och den metod som verkar användas i Sverige) är den s.k. Greulich-Pyle-metoden, som typiskt kan avgöra 18-årsfrågan med en genomsnittlig felmarginal på ca. ett år och standarddeviationer mellan sisådär 1.5 och 5 år. Som exempel kan nämnas en spansk-marockansk studie som fick följande resultat, trots betydligt mer rigorös metodik än Migrationsverket kan skryta med:

Ibland missar radiologer målet med 7 år. Det är ungefär lika dåligt som vanliga dödliga klarar samma uppgift genom att bara titta på ansikten. (Värt att notera är att alla metoder tenderar att överskatta ålder, vilket kanske förklarar SvDs, Avpixlats, med fleras besatthet med att ensamkommande flyktingbarn verkar äldre än de är.) En metaanalys av studier på den mest välbeskrivna grupp människor som finns - vita europeiska män - kom fram till att alla radiologiska metoder för åldersbestämning man tittat på var undermåliga och att Greulich-Pyle var den sämsta av dessa.

Samtliga dessa studier är gjorda på friska, välnärda personer. När vi sedan använder samma metod på barn som ibland befunnit sig på flykt ensamma i flera år så gör vi en hel del antaganden som vi inte har stöd för i någon forskning. Nej, det är inte alla som ätit tre mål mat om dagen och borstat tänderna varje kväll när de varit hemlösa i Teheran, förstås, men det spelar kanske mindre roll när metoden man använder är anpassad för en helt annan population en den flykting som råkar ut för den, och i vilket fall som helst slår på flera år, i bästa fall. En grupp brittiska forskare kallar metoden oetisk, ovetenskaplig och möjligtvis olaglig, men svenska ledarsidor tuffar på.

Kickern här är detta: Katastrofen vi ska försöka undvika med detta otyg är alltså att vi kanske råkar ge lite för många flyktingar asyl från krig och förföljelse. Det skrivs på allvar ledare som varnar oss för att bli för goda och det måste man kanske stå ut med, men måste de vara så förtvivlat korkade?