Så. Den löjliga hashtaggen i titeln är alltså inget jag själv hittat på. SR:s program Vetenskapsradion har kört en granskande serie med det smått effektsökande namnet ADHD och pillerboomen som de senaste veckorna tagit upp olika alarmerande aspekter av alla journalisters favoritdiagnos. Serien drog på sig kritik redan innan den sändes, bland annat från mig, för att att manuset i annonseringen verkade följa SVT:s rätt förskräckliga program på samma ämne från i våras. Därför blev jag positivt överraskad när de första avsnitten sändes förra veckan, för att dessa inte var så usla som befarat. Flera forskare tilläts ge nyanserade för- och emot-resonemang om frågor som inte är helt enkla i intervjuerna och jag började undra om jag inte varit lite orättvis mot SR.
Den här veckans avsnitt (1 och 2) har dock ganska tydligt gjort klart att farhågorna var välgrundade, men också illustrerat vad som ofta går fel när journalister slår klorna i vetenskap.
Veckans första avsnitt om ADHD handlar om Allen Frances kritik mot den amerikanska diagnosmanualen DSM 5 i synnerhet och diagnoser i allmänhet. Frances är en pensionerad psykiatriker som på äldre dagar gjort sig ett namn genom att kombinera raljanta utfall mot allt och inget med att på ett rätt formelaktigt sätt envisas med att rabbla upp sina meriter från framför allt 70- och 80-talen på ett iögonenfallande Guillioueskt sätt. Tesen han saluför i Vetenskapsradions inslag kan sammanfattas så här: Big Pharma kan inte påverka det system som diagnoser ställs med, men i jakt på ökade intäkter så har läkemedelsindustrin blivit väldigt duktig på att utnyttja det. I USA har detta lett till en omfattande överdiagnosticering av både psykiatriska och somatiska sjukdomar, främst på grund av avsaknaden av fungerande marknadsreglering. Allt detta är okontroversiellt, men Frances slutsats att man därför måste avskaffa inte bara det befintliga systemet, utan systematisk diagnostik över huvud taget. Tanken är att en psykiatri liknande den som fanns under 1900-talets första hälft, där psykiatrikern var mer konstnär än läkare, skulle bli så oförutsägbar att Big Pharma inte skulle hitta något system att exploatera för profit. Detta är inte helt okontroversiellt, men det följer en intern logik. Att det är just systematisk diagnostik i allmänhet och inte bara DSM som är måltavlan framgår av att även ICD, WHO:s egna diagnosmanual (som SR:s journalister karaktärstypiskt genomgående benämner IDC), också får klä skott för kritiken helt enkelt för att den är en systematisk samling av diagnoser. Det är alltså det systematiska, vetenskapliga arbetet med konkreta diagnoser inom psykiatrin som framställs som ett problem här.
Men man kan ju ändra sig! Mot slutet av måndagens program lanseras uppfattningen att "det är dags att skaffa nya sätt att diagnosticera psykisk sjukdom", i bemärkelsen att det vore mycket bättre om vi visste exakt vad som orsakade psykiska sjukdomar och om det dessutom fanns ett enkelt sätt att mäta detta. Detta tas upp eftersom amerikanska National Institutes of Mental Health delat ut enorma anslag till forskning för att ta fram sådana biomarkörer för psykisk sjukdom, utan att det påverkat utformningen av DSM. Här har SR skakat av sig resonemangen om att förhindra läkemedelsindustrin från att exploatera diagnosmanualer för att istället undra om det inte är fel diagnosmanual man har i USA. Helt plötsligt är alltså systematisk diagnostik något önskvärt, bara det sker på ett mer biologiskt sätt.
Men man kan ju ändra sig! I tisdagens program, som handlade om den franska psykiatrins underdiagnostik av ADHD, är felet med DSM istället att den har ett alldeles för biologiskt synsätt. Frankrike har nämligen en alldeles egen diagnosmanual som i mycket högre grad än DSM och ICD följer Freuds läror. Att detta också är en av huvudskälen till att fransk psykiatri är tämligen ökänd internationellt dyker i förbifarten upp när en fransk psykiatriker medger att det i och för sig inte finns så bra vetenskapligt stöd för den franska psykiatrin, men att han ändå tycker att den är rätt bra.
Nu börjar det bli uppenbart varför detta inte ska förväxlas med vetenskapsjournalistik bara för att namnet på programmet råkar vara Vetenskapsradion. Intervjuerna med forskare, patienter och anhöriga är mycket välgjorda och nästan alla som får komma till tals har intressanta saker att bidra med. Utöver de kontroversiella figurerna som redan nämnts låter man också svenska forskare få kommentera det som sagts ganska ingående. På det stora hela så är det ett ganska bra debattprogram. Något som nästan helt saknas är däremot vetenskap. Vid några enstaka tillfällen nämns vetenskapliga studier om det som är frågeställningen för programmet, men på det stora hela är innehållet helt baserat på att folk tycker saker.
Frances tycker till exempel att det är absurt att nästan en fjärdedel av USA:s befolkning drabbas av en kortare eller längre episod av psykisk sjukdom varje år, och att det snarare borde röra sig om ungefär 5% av befolkningen. Detta har han säkert sina skäl till att tycka, men WHO:s data ger snarare stöd för att det är Frances som är ute och cyklar. När man ändå intervjuade forskare från KI hade det ju kunnat vara klädsamt att intervjua Paul Lichtenstein som råkar forska om just prevalensen av ADHD och medicineringens effekt på suicidalitet (eller åtminstone läsa en artikel eller två på området), men istället nöjer man sig med en fransk psykiatrikers filosoferande om postmodernitet (Hans ord, inte mitt.) och vad hans magkänsla säger i frågan. I avsnittet om ADHD-medicineringens biverkningar (och ingen förnekar att dessa finns) gör man ett stort nummer av varningarna för att ADHD-medicinering skulle kunna leda till självmord, men man bemödar sig inte att försöka reda ut om de aktuella medicinerna faktiskt ökar risken för självmord. (Strattera verkar inte göra det och metylfenidat är inte sämre än Strattera, om någon undrade.) Efter att i flera avsnitt ha upprepat budskapet att det ökande antalet ADHD-diagnoser till så mycket som 5% av svenska pojkar måste vara en del av en överdiagnostik så nämndes i tisdagens avsnitt i förbigående en metaanalys som satte den verkliga prevalensen kring 7%, men då bara för att den franske psykiatrikern var mitt inne i sin utläggning om postmodernitet och behövde något att inte tro på. Vad gäller ambitionen att göra psykiatrin mer biologiskt grundad så är detta ett enormt ämne med flera egna tidskrifter och stora forskningsanslag, men det räcker inte att bara bestämma att DSM ska grundas på biologiska förklaringar av psykisk ohälsa om inte forskningen kan leverera svar. De omtalade och efterlängtade prykiatriska biomarkörerna har det hittills i år publicerats knappt 700 vetenskapliga studier på, men inget av detta är validerade eller tillförlitliga metoder redo för praktiskt bruk. Att kritisera DSM för att inte inkludera kunskap som kanske aldrig kommer finnas är en smula fånigt.
Det är förstås inget fel på lite debatt, eller ens att man alltid väljer att ge färgstarka stollar lite extra utrymme för att det gör lite torra ämnen som epidemiologi och psykiatri mer underhållande. Dessa är journalistiska överväganden som jag i grund och botten inte förstår mig på och därför inte lägger mig i. När det gäller just vetenskapsjournalistik så tänker jag sticka ut hakan och säga att den inte förtjänar sitt namn om man separerar den för mycket från vetenskap. Precis som den mysige franske psykiatrikern bedyrar att mysig fransk psykiatri kan vara bra trots att den är ganska ovetenskaplig så kan jag köpa att Vetenskapsradions serie om ADHD kanske är bra åsiktsjournalistik, men den är inkonsekvent, tramsig och ovetenskaplig.
