Beröringsträck

På kort tid har både SvD:s Per Gudmundsson och nu Expressens Anna Dahlberg raljerat över det hot de ser i ensamkommande flyktingbarn i allmänhet och att dessa nog inte riktigt är att betrakta som barn egentligen. Som Gudmundsson uttrycker det:

Begreppet barn är förvisso inte heller perfekt. Genomsnittligt handlar det snarare om ynglingar. Mer än hälften är enligt statistiken 16 år eller mer. 

Det framgår inte exakt vari problemet med att kalla en 16-åring för barn ligger - 16 är fortfarande mindre än 18 och FN:s barnkonvention har inte radikalt skrivits om såvitt jag vet - men att Gudmundsson ställer sig ytterst tveksam till just dessa flyktingar framgår med all önskvärd tydlighet. Dahlberg menar att det är för tyst om frågan, baserat på att den visst inte tog så stor plats i Almedalen som den gjort på svensk dagspress debattsidor sedan i vintras. Då är i och för sig hårdare tag mot EU-migranter och flyktingar något av en hjärtefråga för just Dahlberg, som ägnat en tredjedel av sina ledare åt ämnet sedan hon listade det som en av årets största utmaningar i Januari. Även hon tvivlar på åldern hos ensamkommande flyktingbarn och ropar därför på fler medicinska bedömningar. Detta är i sig inget nytt. Redan 2012 försökte en centerpartistisk riksdagsledamot ifrågasätta de ensamkommande flyktingbarnens ålder och frågan har blivit en borgerlig paradgren. Lägst får man nog säga att Merit Wager på SvD sjunkit, som i höstas bidrog med en tour de force i selection bias för att försöka antyda att inte bara några utan rent av de flesta ensamkommande flyktingbarn är över 18:

327 av de 637 (51 procent) ensamkommande asylsökande som sade sig vara minderåriga och kom till ett danskt asylcenter under åren 2011 och 2012, visade sig efter rättsmedicinsk undersökning ha ljugit om sin ålder, och var över 18 år. De första fyra månaderna 2013 var tre av fyra (75 procent) testade flyktingbarn över 18 år, enligt Justitieministeriets statistik.

Om man bortser från det bisarra urvalet av studieunderlag, så verkar det föreligga något slags kognitiv dissonans på SvD:s ledarsida: Å ena sidan menar Gudmundsson att det faktum att de flesta flyktingbarnen är i övre tonåren tyder på att det skulle vara något fuffens i görningen. (Att en 16-åring har bättre förutsättningar att ta sig ensam från Afghanistan till Säffle än en femåring verkar inte ha fallit honom in.) Å andra sidan verkar Wager på allvar mena att det är nästan omöjligt att en flykting kan vara under 18. De skulle gärna kunna snacka och tänka igenom det där med att flyktingars åldrar bör vara jämnt fördelade mellan 0 och 99 år och vad det kan tänkas betyda för våra antaganden om dem. Lite av den beröringsskräck Dahlberg oroar sig för i tid och otid skulle kanske vara klädsam. 

Jag tycker att vi måste prata om ledarskribenter som tycker vi måste prata om saker som alla pratar om hela tiden.

— Nils Karlsson (@FilosofenNils) July 5, 2015

Hur som helst. Sedan var det det här med medicinska ålderbestämningar av ensamkommande flyktingbarn. Den korta versionen är att de är riktigt dåliga, men att man med röntgen av handleder eller tänder kan få en fingervisning i oklara fall, om man kompletterar med andra uppgifter. FN:S barnkonvention tar inte i sig upp åldersbestämningar i sådana här fall, men i kommentar 6 förtydligas att

"Identification measures include age assessment and should not only take into account the physical appearance of the individual, but also his or her psychological maturity. Moreover, the assessment must be conducted in a scientific, safe, child and gender-sensitive, fair manner, avoiding any risk of violation of the physical integrity of the child and giving due respect to human dignity"

Separated Children in Europe Programme, som bl.a. samarbetar med UNHCR, skriver att:

"Age assessment procedures should be undertaken only as a measure of last resort, once informed consent has been obtained. Professionals who are independent and have appropriate expertise and familiarity with the child’s ethnic and cultural background, should undertake the assessment using a multidisciplinary approach. Assessments should never be forced or culturally inappropriate and must respect the dignity of the individual. In cases of doubt, a person who says he or she is ,18 years of age should be treated as a child."

Bägge dessa organ understryker de vetenskapliga svårigheterna i dessa bedömningar samt de humanitära hänsyn det raljeras över på svenska ledarsidor. Folkrättsforskaren Gregor Noll beskrev det centrala vetenskapliga problemet väl i Läkartidningen förra året: När det inte finns tillräcklig dokumentering av ålder letar vi efter andra metoder för att verifiera ålder. De tillgängliga metoderna kan bara valideras på befolkningar med god dokumentation av ålder och resultaten skiljer sig avsevärt mellan olika befolkningar. Metoden är därför bara användbar för de flyktingar som inte behöver den. Joseph Heller hade inte kunnat skriva det bättre.

Problemet är alltså detta: När man bedömer skelettålder med röntgen så tittar man efter sammanväxningen av vissa ben, vilka var och en typiskt sker vid en viss ålder. Utslaget på hela mänskligheten är variationen stor, men för vissa väldefinierade grupper är intervallen rätt små. Om man jämför studier på olika populationer så ser man att t.ex. engelsmän och pakistanier skiljer sig åt ganska mycket:

Den populäraste metoden för den här typen av åldersbedömningar (och den metod som verkar användas i Sverige) är den s.k. Greulich-Pyle-metoden, som typiskt kan avgöra 18-årsfrågan med en genomsnittlig felmarginal på ca. ett år och standarddeviationer mellan sisådär 1.5 och 5 år. Som exempel kan nämnas en spansk-marockansk studie som fick följande resultat, trots betydligt mer rigorös metodik än Migrationsverket kan skryta med:

Ibland missar radiologer målet med 7 år. Det är ungefär lika dåligt som vanliga dödliga klarar samma uppgift genom att bara titta på ansikten. (Värt att notera är att alla metoder tenderar att överskatta ålder, vilket kanske förklarar SvDs, Avpixlats, med fleras besatthet med att ensamkommande flyktingbarn verkar äldre än de är.) En metaanalys av studier på den mest välbeskrivna grupp människor som finns - vita europeiska män - kom fram till att alla radiologiska metoder för åldersbestämning man tittat på var undermåliga och att Greulich-Pyle var den sämsta av dessa.

Samtliga dessa studier är gjorda på friska, välnärda personer. När vi sedan använder samma metod på barn som ibland befunnit sig på flykt ensamma i flera år så gör vi en hel del antaganden som vi inte har stöd för i någon forskning. Nej, det är inte alla som ätit tre mål mat om dagen och borstat tänderna varje kväll när de varit hemlösa i Teheran, förstås, men det spelar kanske mindre roll när metoden man använder är anpassad för en helt annan population en den flykting som råkar ut för den, och i vilket fall som helst slår på flera år, i bästa fall. En grupp brittiska forskare kallar metoden oetisk, ovetenskaplig och möjligtvis olaglig, men svenska ledarsidor tuffar på.

Kickern här är detta: Katastrofen vi ska försöka undvika med detta otyg är alltså att vi kanske råkar ge lite för många flyktingar asyl från krig och förföljelse. Det skrivs på allvar ledare som varnar oss för att bli för goda och det måste man kanske stå ut med, men måste de vara så förtvivlat korkade?