Det sägs att världens mest empatiska djur, vithajen, kan känna doften av blod på typ miljoners miljarders mils avstånd eller så, avrundat till närmsta decimal. Jag vet inte helt säkert varför det är så, men jag tror att det är så att de ska kunna hitta skadade fiskar och trösta dem. Ur evolutionsbiologisk synvinkel är det rimligt: När fiskar gör sig illa blir de ju ledsna. Alla behöver en stor kompis när de är ledsna. Jag tror att det är så det ligger till. Någon gång ska jag publicera det i en vetenskaplig tidskrift.
Vilket helt osökt för oss till det jag egentligen hade tänkt skriva om! Den biomedicinska motsvarigheten till Buzzfeed, Frontiers, kom nyligen ut med ett helt temanummer om evolutionspsykologi och neurovetenskap och sällan har en stackars fisk varit i så akut behov av en stor kompis. Den innehåller många guldklimpar, som t.ex. den här artikeln av Uner Tan om det ovanliga syndromet Uner Tans syndrom (typ 2) som, enligt Uner Tan, kan förklara hur människan blev tvåbent, den s.k. Uner Tan-hypotesen. Till min stora besvikelse är titeln inte Expanding our Unertanding of Bipedalism. But I digress.
Den artikel som väckt mest uppmärksamhet har dock varit ett debattinlägg med den käcka titeln Why Isn't Everyone an Evolutionary Psychologist? Den är läsvärd och jag rekommenderar den till alla som är nyfikna! Bland annat visar författaren en beundransvärd sjukdomsinsikt när det gäller frågan om massiv modularitet som jag skrivit om tidigare. För att summera hans uppfattning om modularitet så tycker han inte att man behöver göra saker så himla komplicerade hela tiden och stör man sig på nåt med EP så kan man ju alltid titta åt andra hållet. Läs det själva så får ni en rättvis bild. Artikeln innehåller också vad jag misstänker kommer visa sig vara den enskilt enfaldigaste utsagan om hjärnan sommaren 2014, i hård konkurrens med den där Scarlett Johansen-filmen:
Brains cannot be "for" information processing, because processing information has no fitness consequences.
Som meddelande i en lyckokaka är detta förstås fullt funktionsdugligt, om allt man vill är att påpeka att saker i allmänhet inte finns till för något särskilt. Icke desto mindre så är informationsbehandling bokstavligt talat det enda hjärnor ägnar sig åt, så om jag hade varit den som förespråkat ett starkare evolutionsteoretiskt perspektiv på hjärnor och det de gör hade jag undvikit att skjuta mig i foten där alla kan se. Men det är bara jag.
Så varför är inte alla evolutionspsykologer? Här är jag lockad att svara något i stil med För att inte ens jag orkar tänka på sex så intensivt hela dagarna, men av pedagogiska skäl tänkte jag illustrera det med en annan artikel ur samma temanummer, som också börjat få en viss spridning nu i veckan. Artikeln, som har den klickvänliga titeln Feminist activist women are masculinized in terms of digit-ratio and social dominance: a possible explanation for the feminist paradox, kommer från vårt alldeles egna Umeå Universitet och är... speciell.
Den feministiska paradoxen som nämns i titeln är fenomenet att tre fjärdedelar av alla kvinnor är oroade för kvinnors rättigheter fastän endast en tredjedel av alla kvinnor identifierar sig som feminister. Författarna konstaterar att detta beror på att feminism uppfattas som "unfeminine, associated with lesbianism, and encourages man-hating" samt att feminister uppfattas som fula. Enligt författarna är den gängse förklaringen till detta självklara faktum att medias bild av feminism är felaktig och, modiga sanningssägare som de är, så föreslår de förstås att det kanske faktiskt stämmer. Är feminister fula, lesbiska manshatare? Och är de i så fall detta på grund av evolutionen?
Okej. Innan ni tänker något förhastat, som Jaha, det var DÄRFÖR jag inte är evolutionspsykolog så tänker jag förklara teorin bakom det hela, för en sådan finns faktiskt. Djur i gruppen bilateralia, till vilken människor räknas, har en uppsättning gener som reglerar hur våra armar och ben växer ut från kroppen, så kallade hox-gener. Dessa aktiveras i olika ordning under embryotiden av olika hormoner, bland annat testosteron och östrogen. Det finns därför en omfattande forskning kring möjligheten att ring- och pekfingrarnas längd relativt till varandra skulle kunna vara ett indirekt mått på hur mycket av dessa hormon man utsatts för under fostertiden när handanlagen bildades. Det är inte helt orimligt. Det finns till och med ett visst empiriskt stöd för det, som vi snart ska titta på. Simples! Så vad har Umeåforskarna själva gjort då?
Jo! De har letat reda på ett gäng feminister, mätt deras händer och låtit dem utföra ett psykometriskt test som heter the revised Mark VI Ray Directiveness scale som i stort sett mäter hur bossy man är. Det visade sig inte bara att feminister har manhaftiga händer, utan även att deras manhaftighet korrelerade med hur chefiga och dominanta de var på det psykometriska testet. Alltså är feminister kanske manhaftiga flator i alla fall.
Nä. Så är det förstås inte. Som vanligt är the devil in the details och i detta fall är Djävulen antagligen både korkad och berusad. Det första metodologiska problemet författarna stöter på är att hitta feminister. Dessa är nämligen väldigt ovanliga! Baserat på Feministiskt Initiativs valresultat i riksdagsvalen 2006 och 2010 (manuskriptet till artikeln skickades alltså in för publikation i slutet av Juni i år) uppskattar de att mellan 0.4 och 0.7% av Sveriges befolkning identifierar sig som feminister. Enligt detta mått är alltså varken Rosanna Dinamarca eller Birgitta Ohlsson feminister. Eftersom feminister är så fruktansvärt svåra att hitta så kan man inte genomföra en studie med något representativt urval eller kontrollgrupp! Så man ställer upp ett bord på en lokal feministkonferens och erbjuder förbipasserande godis om de få testa dem och mäta deras händer. I detta sammanhang borde ju ändå de flesta vara feminister! Det utfördes även en okulär inspektion av försökspersonerna för att få lite persondata och sånt vetenskapligt grejs för av någon anledning kunde man inte bara fråga hur gamla folk var. Någon kontrollgrupp finns inte, så istället jämför man handmätningarna och psykometrin med ett par andra studier där man genomfört de respektive mätningarna var för sig. Det är en jävla oreda. I stort sett hela metodsektionen skrevs antagligen på en servett strax innan författarna blev utkastade från Blå. (Finns Blå fortfarande? Det kanske det inte gör. I så fall kan jag inte förklara hur denna styggelse blev till. Satans Kisak, som min farbror hade sagt.)
Så hur skakigt är då detta? Ganska så väldigt, för att göra en kort historia kortare. Teorin om att fingrarnas inbördes längd skulle hänga ihop med testosteron under fostertiden har funnits ett bra tag, men det var inte förrän J.T. Manning och Simon Baron-Cohen lyckades mäta hormonnivåerna i fostervatten som man kunde bekräfta den någorlunda. I och för sig korrelerade inte fingrarnas längd med testosteron, som man hade trott, men det fanns ett signifikant samband mellan testosteron/östrogenkvoten och fingrarnas inbördes längd, i alla fall hos pojkar. Fast bara på höger hand, så man får väl anta att hox-gener inte uttrycks på vänster sida eller något sånt. Jaja, man lyckades i alla fall tortera fram ett signifikant p-värde och då är det legitim vetenskap. Så låt oss köpa teorin.
Umeåforskarnas mätningar visade att feminister har en fingerkvot som enligt Manning och Baron-Cohens studie borde innebära 30% skillnad i testosteron/östrogen-kvot, vad nu det betyder (åtminstone på höger sida av kroppen). Det var i alla fall väldigt signifikant i jämförelse med de fingermätningar de själva valt ut som kontrollgrupper! Men hade de istället valt att jämföra med någon annan gammal studie hade de förstås fått helt andra resultat. Mannings studie från 2002 visar t.ex. en för ändamålet passande fingerkvot från försökspersoner rekryterade i England och Spanien, men om Umeågruppen hade jämfört sina resultat med Mannings mätningar från Jamaica hade de feministiska händerna framstått som klart feminina i jämförelse. (Här kan ni ta en stund och spekulera kring om det beror på jamaicaners antifeministiska gener eller dioxiner som fostret utsätts för eller gröna små män, men det kvittar.) Poängen här är att det spelar roll vad man har för kontrollgrupp. Var man är född är uppenbarligen en viktig variabel, så vad gjorde författarna för att försäkra sig om att fall och kontrollgrupp var födda i samma område? Ingenting. De hängde på en konferens för feminister, som uppenbarligen är så ovanliga att de knappt går att hitta bland normalpopulationen, men som man utan vidare antar är på alla sätt jämförbara med medelsvensson, feminism åsido. As if. Det är samma sak med det psykometriska testet. Det validerades mot en slumpvis utvald, australiensisk population. Deltagarna på en konferens för feminister är alltså mer bossy än den genomsnittlige australiensaren. Precis som deltagarna på nästan alla andra konferenser, skulle jag tro. De feministiska männen hade för övrigt också ovanligt maskulina drag i studiens jämförelse. Så den typiske feministmannen borde vara... Markus Uvell? Inte är det Jonas Sjöstedt, i alla fall. Han röstar ju inte på Fi.
Så varför är inte alla evolutionspsykologer? Jag lutar åt det självklara att inte alla psykologstudenter kan vara sämst i klassen, vilket verkar vara evolutionspsykologins återkommande tema. Eller, för att citera ett par kognitiva psykologer från Leeds universitet som svarade på samma fråga: För att evolutionspsykologer är förskräckliga evolutionsbiologer.
