I måndags släppte PNAS
en studie som
påstår sig hitta strukturella skillnader i hjärnan mellan könen och
utlöste därmed en feeding frenzy bland
blodtörstiga bloggare och twittrare som pågått hela veckan. Studien
använder en metod som kallas diffusion tensor imaging (DTI) för att
kartlägga hur nervcellers axon kopplar ihop olika regioner av hjärnan
och har hittat genomsnittliga skillnader mellan könen
hos de ca. 900 försökspersonerna. Studiepopulationens storlek, att
skillnaderna omfattar nästan hela hjärnan och att den dykt upp i en
prestigetidskrift som PNAS har bidragit till uppståndelsen. Att studien
är riktigt, riktigt dålig har säkert bidragit till
den bitvis överambitiösa kritiken. Resultatet har blivit en sorts
parallellslalomversion av viskleken där vissa nyhetskällor
att okritiskt upprepa forskargruppens överdrifter och andra
föredrar att lika okritiskt
upprepa deras belackare. Belackarna kan delas in i två läger: de som
ifrågasätter metoden i studien och de som
ifrågasätter relevansen i fynden.
DTI
Metoden som använts är
att med en magnetkamera kartlägga hur vatten diffunderar i hjärnans vita
substans, och därmed skapa en bild av hur fibrerna däri binder samman
olika regioner av grå substans. Att detta
är ett utmärkt sätt att visualisera fibrer i t.ex. sparris är alla
överens om. Histologisk validering av DTI för människor saknas däremot
(och den validering som gjorts är minst sagt optimistisk), men metoden har snabbt blivit ett populärt sätt att gräva efter
verkliga eller inbillade anatomiska strukturer. I bästa fall samvarierar
resultat från DTI med något annat mått på struktur eller funktion och
då finns ingen anledning att klaga. Ofta är det
dock det enda måttet som används och då blir det som regel fest hos
sensationsmedias rubrikmakare.
I artikelns kommentarsfält på PubPeer
påpekades det ganska snabbt att könsskillnaden mycket väl skulle kunna
vara en rörelseartefakt, vilket visar på faran med att använda knapert
utvärderade metoder alena.
En annan sak man ska
passa sig väldigt noga för i imagingstudier är omvänd slutledning. Det vanliga och
okontroversiella sättet att dra slutsatser om hjärnan med fMRI
(och DTI är en sorts fMRI) är att göra korrelationer av typen om kognitiva process X används så är område Y i hjärnan aktivt. Tyvärr är det ett vanligt problem att mindre nogräknade forskare drar slutsatser enligt den bakvända logiken om område X
i hjärnan är aktiv så används kognitiva process Y. Eller, som författarna till den aktuella studien formulerar det:
Overall, the results suggest that male brains are structured to facilitate connectivity between perception and coordinated action, whereas female brains are designed to facilitate communication between analytical and intuitive processing modes
Det
här är förstås trams. Regionerna de undersöker är så enormt stora att
det inte går att säga att en enskild struktur faciliterar det ena eller
andra selektivt. Ett beteende kan relativt
lätt sättas samman med ett blipp i en magnetkamera, men om man tror att
alla blipp av en viss typ leder till samma beteende har man inte
förstått Bayes teorem.
Däremot
bemöter DTI en av de vanliga invändningarna mot anatomiska skillnader
mellan könen, nämligen att detta bara skulle vara en fråga om logistik.
Som Cordelia Fine påpekar
kan
skillnader i storleksförhållanden mellan könen förklaras av att män och
kvinnor har olika stora hjärnor. Fine missar att detta
snarare är
en styrka då den undersökt hur olika regioner kopplas samman, inte
storlek. Hade man på ett bättre sätt kunnat göra gällande att
förbindelserna mellan hjärnans regioner skiljer sig hade det varit ett
helt nytt argument för könsskillnader mellan könen. Att det
inte verkar vara så har täckts av Christian Jarrett på Wired,
som letat fram ett antal studier som pekar på motsatsen, eller ingen
skillnad.
Storleken på skillnaderna
Många har gått i taket över påståenden som:
In all supratentorial regions, males had greater within-hemispheric connectivity, as well as enhanced modularity and transitivity, whereas between-hemispheric connectivity and cross-module participation predominates in females.
Detta
är, tekniskt sett, sant. Men författarna nöjer sig inte med det. Redan
artikeln första mening förkunnar att mäns och kvinnors hjärnor är
komplementära, som om de inte på det stora hela
användes till samma sak. Hela artikeln är kryddad med påståenden och
antydningar att skillnaderna mellan könen inte bara skulle vara
statistiskt signifikanta, utan radikalt annorlunda. Att det skulle
finnas fundamentally
different connectivity patterns in males and females, som en av författarna uttrycker det, eller Male and female brains really are built differently,
som The Atlantic valde att kalla det. Men om skillnaden nu hade varit så
fundamental, hade den inte dykt upp i den betydligt mindre (men
fortfarande stora) studie som
författarna själva citerar
i artikeln? Twittraren Ged Ridgeway illustrerade hur liten skillnaden är
om man jämför med könsskillnaden i längd
och flera kritiker har även beräknat effektstorleken som inte alls antyder att
vi pratar om komplementära system. Hanna Fahl
tolkar i DN detta som att små skillnader mellan könen inte kan vara
betydelsefulla, med den i sammanhanget till leda söndertjatade sloganen Skillnaden mellan individer är så mycket större än mellan könen.
Just denna statistiska dribbling brukar annars komma i form av Skillnaden mellan individuella år är så mycket större än den globala uppvärmningen från diverse klimatförnekare. Ett par vändor in i viskleken
och vi har redan kommit fram till att små statistiska skillnader betyder att män och kvinnor byggts annorlunda
samt att små anatomiska skillnader inte kan påverka beteende nämnvärt.
Ett större problem
för studien är att de områden som undersöks är så enorma att det inte
bara blir omöjligt att tolka innebörden av resultaten (om man ändå vill
våga sig på lite omvänd slutledning) utan också otroligt
osannolikt att
någon av de förväntade könsskillnaderna skulle dyka upp.
Tolkningen
av statistiken blir inte lättare av att studiens grupper (dvs män
respektive kvinnor) inte verkar jämförbara. En illvillig titt på
tabellen över deltagarnas demografi skulle kunna
ge den alternativa slutsatsen Svarta har fler kopplingar mellan hjärnhalvorna än vita
istället för artikelns kvinnor och män. Viskleken förvirras ytterligare
av studiens upplägg: indelandet av deltagarna
i tre åldersgrupper, grovt motsvarande barndom, tonår och vuxen ålder.
De observerade skillnaderna tar inte fart förrän i tonåren, vilket
sätter igång fantasin på både troende och tvivlare på medfödda
neurologiska skillnader mellan könen. Fynden
visar att tonårens hormonrush formar våra hjärnor respektive Det är inte förrän samhället präglat oss som skillnaderna uppstår är de vedertagna tolkningarna.
Både Fahl och Fine vänder sig emot att spekulera fritt kring nerver
och föredrar att spekulera fritt kring andra saker. För att förklara
pojkars dåliga resultat är det inte undermåliga fMRI-studier som behövs
utan vagt relaterade psykologiska experiment som även det nätt och jämt
klarar av att tortera fram statistisk signifikans ur sina data. Att den
omdebatterade studien alls skulle användas i politiska syften var det är
för övrigt visklekens tramsigaste alster. Inte ens de påtagligt
tramsiga forskarna som producerat den har föreslagit något sådant. När
studier av anatomiska skillnader görs ordentligt ger de mindre utrymme åt
spekulation och behövs för
att förstå neurologiska sjukdomar och grundforskning. De flesta förstår
nog att en hjärnforskare ska forska om hjärnor
och inte utforma skolpolitik. Utom Martin Ingvar.
No comments:
Post a Comment