Visuell drog

I vintras stötte jag på ett debattinlägg om något så andefattigt som pornografi och skrev tillsammans med Emma Frans en replik. Det som fick mig att reagera var det ovanligt osmidiga sättet att förväxla samband med orsak, där debattören byggde större delen av sitt resonemang på att hon träffat många sexualförbrytare som konsumerat porr, vilket måste betyda att porr orsakar sexualbrott. (Jag tänker utgå från att det är självklart för alla varför detta sätt att resonera är tokigt, men det betyder inte att det är ovanligt. Nate Silvers Fivethirtyeight tar upp just detta resonemang applicerat på fotboll i en post från förra veckan för den som är intresserad.) Jag skrev bland annat att det var trams (för det var det) vilket nog bidrog till att ingen av försvararna av teorin om den skadliga porren egentligen brydde sig om vårat inlägg. På det stora hela var det nog ett misstag att ge sig in i något slags porrdebatt och därför tänkte jag nu göra om det en gång till.

Ni förstår, det har utkommit en bok med det kittlande namnet Visuell drog som inte bara handlar om pornografins förmodade skadliga hälsoeffekter utan även försöker göra gällande att den är en drog med samma effekt på hjärnan som kokain och amfetamin. Detta är en liknelse som dyker upp om allt möjligt och jag har tidigare skrivit om att socker inte är särskilt mycket som kokain. Att likna allt som aktiverar hjärnans belöningssystem med kokain är numer en etablerad genre inom alternativmedicin- och självhjälpslitteraturen, så jag kunde inte motstå lockelsen. Något ska man ju göra för att hålla mörkret borta.

Kalla kulor förlag var vänliga nog att skicka mig ett ex av Visuell drog. Författarna Maria Ahlin och Ulrica Stigberg har bägge en bakgrund med att arbeta med trafficking, prostitution och psykisk ohälsa men är inte medicinare eller psykologer, så att skriva en bok om hjärnan var s.a.s. ett modigt val. Så, det första jag har att anföra i den här tänkta sågningen av Visuell drog är att den är ganska… bra? Okej, sågningsmässigt så borde jag väl kunna göra bättre ifrån mig än så (Spoiler alert: det kommer), men huvuddelen av boken känns faktiskt som ett gediget arbete. Större delen av boken tas nämligen upp av intervjuer och brev där ungdomar berättar om sina erfarenheter av pornografi och hur den påverkat deras liv och relationer. Flickor som berättar om sexdebuter som egentligen borde kallas övergrepp, pojkvänner som tjatar till sig sex, pojkar som aldrig fått lära sig grunderna i gränsdragning. Den som minns #prataomdet har en ganska bra bild om vad det handlar om och den som tvivlar på att unga människor växer upp i ett patriarkat borde kanske läsa den här boken, för det hela är retoriskt väldigt övertygande. Ingen som tvivlar på att unga människor växer upp i ett patriarkat kommer läsa den, men i alla fall.

Intervjuade är också personer som på olika sätt forskar om pornografins eventuella effekter på vår hälsa och dessa presenterar sina olika forskningsområden på ett kärnfullt och så vitt jag förstår mestadels korrekt sätt. I den ordning de gör entré i boken så möter vi en läkare från Linköping som disputerat på konsekvenser av tidig sexdebut, en barnmorska som forskar på vilken typ av pornografi som konsumeras i Sverige, en professor i socialt arbete, med flera. Dessa presenterar intressant forskning, även om den inte direkt berör frågan som står skriven i fetstil på baksidan av boken: Vad händer i hjärnan hos den som konsumerar pornografi?

Här hade det varit bra om den här recensionen hade tagit slut.

Problemet är att boken omsider faktiskt försöker argumentera för både att och hur pornografi faktiskt är skadligt, i den medicinska bemärkelsen av ordet. Här spårar det ur rätt snabbt och jag tycker det är befogat att lägga en del tid på att förklara hur. Vi börjar med att backa ett par steg.

Ovan nämnda barnmorska, Magdalena Mattebo, får på ganska stort utrymme beskriva samband hon hittat i sin forskning, där högkonsumtion av pornografi hänger ihop med stillasittande livsstil och konsumtion av grövre former av pornografi. Väntade fynd kanske, men hon resonerar kring möjliga kopplingar till att pojkar inte pratar om sexualitet och ofta inte har annat än pornografi som referens. Framför allt så svarar hon på frågan om konsumtion av pornografi påverkar konsumenten negativt på ett föredömligt sätt:

          För att tala om påverkan behöver vi veta vad det är som orsakar vad. Istället för påverkan kan man tala om samband. Även om vi inte skulle kunna se att pornografin i sig orsakar vissa delar, så kan det vara viktigt att upptäcka att pornografin kan vara en del av ett livsstilsmönster där vissa grupper behöver extra stöd.

Här höll jag på att sluta läsa. Det här låter ju inte alls som den bakvända retorik som retade upp mig och Emma Frans i vintras! Har inte debatten tagit ett steg framåt när man kan resonera kring de samband man ser samtidigt som man håller i huvudet att de inte behöver vara orsakssamband? Boken fortsätter med att en professor Sven-Axel Månsson beskriver hur det finns ett samband mellan högkonsumtion av pornografi och social utsatthet, med frånskilda föräldrar, alkohol, depressiva besvär och en historik av stöld, inbrott, problem i skolan och droger. En observation som är viktig att ta på allvar, enligt honom, och det kan man ju hålla med om. Något senare får han frågan om pornografi gör konsumenten mer våldsam, och svarar att frågan är komplicerad eftersom forskarna inom fältet står delade i två läger och nämner exempel ur bägge läger.

Dessa resonemang gör dock inte så stort intryck på bokens författare och är snart helt bortglömda. Här väljer man nämligen att låta en person presentera vad som sedan hålls för sanning i resten av boken. Denne är en viss Max Waltman, som disputerade 2014 i statsvetenskap om pornografins påstått väldokumenterade skadliga effekter ur ett juridiskt perspektiv. Waltman, som ges betydligt mer tyngd än någon annan i boken, är av en helt annan uppfattning än t.ex. Mattebo och Månsson, i det att han menar att sambanden mellan pornografikonsumtion och olika negativa utfall bevisar att pornografi orsakar dessa. Inom statsvetenskap kan kanske tvärsäkerhet av denna typ vara legio, men i mindre absoluta vetenskaper är sådana påståenden rätt uppseendeväckande.

Waltman gör entré som replik på en av studierna Månsson refererar, där man korrelerat pornografikonsumtion med antal anmälda våldtäkter och funnit ett negativt samband. Med hänvisning till att just anmälningar inte alltid återspeglar faktiskt begångna våldtäkter förkunnar han eller bokens författare, det är lite oklart vem, att studien är ”junk science”. Det må vara hur det vill med den saken (jag är benägen att instämma med omdömet), men på samma sida drar man även slutsatsen att pornografi med s.k. strypsex (i detta fall, när kvinnor utsätts för strypningar av manliga partners) orsakar fem dödsfall om året enbart i Stockholmsområdet, baserat på en Expressenartikel som specificerar att de avlidna huvudsakligen är ensamma män som strypt sig själva. Vad hände här? För att göra det riktigt tydligt hur olika kraven ställs på vad som s.a.s. är junk science, så är antalet anmälda gruppvåldtäkter bara ett par sidor senare ett utmärkt mått på hur många gruppvåldtäkter som faktiskt begåtts och detta orsakas självklart av pornografikonsumtion eftersom flera av förövarna haft pornografi på sina datorer och mobiler. Att samtliga dessa tre spår är minst sagt tveksamma är nog uppenbart för alla, men bakom dem gömmer sig frågan om sexuellt våld mot kvinnor verkligen är något som kommit med pornografin. Om det verkligen föreligger ett betydelsefullt orsakssamband där emellan så borde vi, med tanke på de senaste decenniernas enorma ökning i tillgång på pornografi se stora effekter på det sexuella våldet, men var verkligen den gamla goda tiden så god?

Istället lutar Waltman sin övertygelse på huvudsakligen två typer av källor: Till att börja med, experimentell psykologi där frivilliga försökspersoner med hjälp av pornografi primas till att på ett eller annat sätt uppvisa negativa attityder mot kvinnor i försökssituationen. Sambandet med faktiskt våld mot kvinnor är i detta fall att dömda förövare också mycket riktigt uppvisar negativa attityder mot kvinnor i hög grad, men det är förstås ingen som undersökt i vilken utsträckning deltagare i primingförsök går vidare och begår sexuellt våld mot kvinnor. Waltman framhåller validiteten i denna typ av laboratorieforskning jämfört med den ”junk science” han tidigare bekämpat. Det stämmer i och för sig att den typ av korrelationsstudie som han argumenterar emot tillskrivs lågt värde i t.ex. evidensgradering, men då ska man också komma ihåg att den typ av indirekta, experimentella studier som inom medicin oftast kallas prekliniska inte alls tillskrivs något evidensvärde eftersom de producerar indirekta mått i ett laboratoriesammanhang. (Jag har alla möjliga sorters åsikter om detta, eftersom jag ser mig som prekliniker själv men jobbar kliniskt, men det är en annan fråga.) Det är sant att denna typ av studier har hög intern validitet, men en minst lika viktig fråga i det här fallet är experimentens ekologiskavaliditet, d.v.s. om resultaten kan förväntas stämma överens med beteende under verkliga förhållanden. I just primingförsök har resultaten visat sig vara begränsade till laboratoriet och det är inte alls självklart att de ”femtio år av forskning som funnit att pornografikonsumtion gör män mer sexuellt aggressiva” säger något om sexuell aggression utanför laboratoriet. (För en sammanfattning av problemen med priming, se t.ex. Rolf Degens eller Daniel Kahnemans texter på ämnet.)

För att ta sig runt detta så förlitar sig Waltman på triangulering. Detta är inte uppenbart för den som plockat upp ett exemplar av Visuell drog, utan man får gå till hans avhandling för att hitta källan till tvärsäkerheten som hamnat i tryck. Istället för att se om försökspersoner som fått höga poäng på en skala som mäter attityder som stödjer våld mot kvinnor verkligen blir mer våldsamma, så kan man till exempel fråga dem hur de uppskattar sannolikheten att de skulle våldta om de visste att de inte skulle åka dit. Om då pornografikonsumtion leder till höga poäng på det första måttet och detta också korrelerar med det andra så anser man sig ha triangulerat fram ett orsakssamband mellan det första och det sista måttet. Om vi bortser från det bisarra i att använda självskattad sannolikhet att våldta som mått på faktisk risk att våldta en stund, så är detta precis samma misstag som mer eller mindre avsiktligt begås i stora läkemedelsprövningar med jämna mellanrum. Får man inte utdelning på sitt primärmått (t.ex. dödlighet i den sjukdom man vill behandla) så kan man alltid lyfta fram något sekundärmått (t.ex. effekt på något blodprov som korrelerar med dödlighet i sjukdomen) när man talar sig varm för sitt preparat. Detta sätt att byta ut direkta mått mot sekundära är ett välkänt problem inom medicin (se t.ex. här) och användes under min grundutbildning som undervisningsexempel på fula knep man inte ska gå på. Det kan mycket väl finnas goda skäl att göra en annan bedömning inom statsvetenskap som kanske har traditioner som tillåter större säkerhet än inom medicin och naturvetenskaperna, men i ett sammanhang där man försöker slå fast hälsoeffekter (d.v.s. en medicinsk fråga) så skulle lite metodologisk ödmjukhet vara på sin plats.

När det gäller själva resultatet av denna triangulering så presenteras det i Visuell drog i grova drag, utan direkta referenser: ”Waltman visar på hur pornografikonsumtion orsakar könsbaserat våld”, ”femtio år av forskning som visar att” med flera formuleringar som förstås är svåra att kontrollera riktigheten av. Även om tanken förstås är att man bara ska acceptera detta som sanningar, så kan man ju fråga sig om Waltmans tolkning av forskningen är så självklar. I sin avhandling lutar han en stor del av sin bevisföring på två studier av Malamuth (från 2000 respektive 2012). Den påstådda styrkan med studierna är att de studerar populationer av män uppdelade efter både självskattad risk för att begå sexuellt aggressiva handlingar mot kvinnor och efter hur ofta de konsumerar pornografi. Detta görs för att testa hypotesen att det finns en liten grupp män som p.g.a. att de samlar ett stort antal riskfaktorer för våldsamt beteende är en slags högriskgrupp för sexuellt våld och att just denna grupp ska vara extra ”känslig” för pornografikonsumtion. Mycket riktigt så är det bara i denna högriskgrupp som den senare studien hittar några signifikanta samband, och även den förstnämnda förefaller slå på stora trumman över statistiskt brus när den gör en grej av att det finns svaga samband mellan konsumtion och aggressivitet även i de andra grupperna. (Statistiknörderi: η² (ett mått på effektstorlek) för låg-, medel- och högriskgrupperna var 0.012, 0.012 respektive 0.083, och för att få fram signifikanta samband i lågriskgruppen behövde man lägga cutoff för signifikans vid något okonventionella p < 0.052. Detta löser man genom att presentera data som inte justerats för multipla jämförelser, trots att det framgår att de flesta signifikanta sambanden försvinner när man gör det i post hoc-analysen. I studien från 2012 lyckas man skaka fram ett r2-värde på blygsamma 0.014 genom att poola alla försökspersoner.) Detta verkar stämma rätt väl överens med det Mattebo och Månsson tagit upp tidigare i boken, att det finns en grupp socialt och psykiskt belastade unga män som bland annat konsumerar mycket pornografi som del i sin isolering, och det verkar också vara denna grupp som begår sexuella övergrepp mot kvinnor. (Värt att notera med denna studie är för övrigt att de attityder mot kvinnor som Virtuell drog genom Waltman drar stora växlar på inte verkar spela någon roll för faktiska sexuella övergrepp.) Kan det vara så att unga inte hunnit påverkas så mycket av pornografi utan att den skadliga effekten märks först bland äldre män, såsom har föreslagits? Med tanke på hur små de uppmätta effekterna är så är det definitivt en möjlighet. Eller så är den äldre generationen bara mer sexistisk, trots att de inte hade tillgång till internetpornografi. Att sexuella övergrepp inte ökar trots att tillgången på och konsumtionen av pornografi skjutit i höjden framstår här som rätt självklara, i ljus av de minst sagt blygsamma effektstorlekarna. Oavsett var man ställer sig i frågan om dessa är verkliga effekter eller brus man uppmätt så handlar det om en försumbar effekt när man ställer pornografi bredvid övriga riskfaktorer för alla utom en liten undergrupp av redan belastade män. Det är denna knappt mätbara statistiska effekt av pornografi som Visuell drog genom Waltman och, lite senare, Madeleine Leijonhufvud håller fram som en betydelsefull och kausal orsak till sexuellt våld. Jag skulle inte kalla det junk science kanske, och resultaten hade för all del varit intressanta om de presenterats lite öppnare, men som kausalsamband räknat är detta inte det starkaste.

Varför spelar detta någon roll? Varför har jag just lagt 1200 ord på att granska en avhandling som tas upp i boken? För att det är så här ekokammare fungerar. Stommen i Visuell drog, tagen rakt av från Waltmans avhandling, återfinns redan ordagrant på ett flertal andra ställen. Utöver Leijonhufvud så har ett antal inflytelserika personer (bl.a. före detta och eventuellt blivande justitieminister Beatrice ask) okritiskt upprepat budskapet på DN Debatt, Unizons rapport Porr och prostitution refererar på ett lite smått bisarrt men lika okritiskt sätt (People! Lär er skriva källhänvisningar som folk. Tack på förhand.) till Waltman, med vilken de, ROKS och Sveriges Kvinnolobby förra året drog igång kampanjen Porrfritt för att driva fram lagstiftning mot pornografi. I denna bubbla, skapad av personer och organisationer som i övrigt gör ett viktigt arbete mot trafficking, sexuellt våld, m.m., har man genom att tillämpa väldigt olika standarder för att bedöma forskning som talar för respektive emot ens grundtes – att pornografi orsakar sexuellt våld – lyckats övertyga sig själva om att det finns en enkel lösning på problemet.

Utöver den missriktade säkerheten så är det också ett fasligt moraliserande. Detta är något de själva slår ifrån sig, för att sedan alltid återkomma till att upprepa fakta utan annan mening än att understryka hur förkastliga pornografikonsumenter är. Till exempel så återges en anekdot om hur Citypolisen utreder ”en ung kille som utövat så kallat BDSM-sex” och låter oss veta att han själv tror att det ”i botten finns ett sexberoende”. Här skulle man kunna anföra att polisen knappast kan ha utrett någon för BDSM (en frivillig och laglig sexuell praktik) eller att varken detta eller hans påstådda sexberoende har någon uppenbar koppling till pornografi. Varför är det viktigt att han gillar BDSM? För att han är den sortens underlägsna medborgare ett förbud skulle kunna rensa bort, kanske. Kanske är det bara en färgstark detalj. Det visar sig senare att den unge mannen tagit emot bilder av ”dokumenterade sexuella övergrepp på barn”, vilket låter som en rimligare åtalspunkt och mer uppenbar koppling till pornografi. Med ”dokumenterade sexuella övergrepp på barn” menas dock sannolikt tecknad manga och inte faktiska övergrepp på barn, för att spä på förvirringen. Boken uppehåller sig en stund vid fenomenet och förfasas över den debatt om den så kallade mangadomen som Publicistklubben ordnade 2011, eller snarare att en stor del av de närvarande inte höll med Madeleine Leijonhufvud om att tecknad manga bör vara olagligt. Att den var just tecknad väljer man att hålla inne med, utan föredrar istället det lite mer iögonenfallande ”dokumenterade sexuella övergrepp på barn” för att ge intryck av att personer som på ett eller annat sätt försvarat pornografi också accepterar sexuellt våld mot barn. (För egen del så saknar jag de juridiska kunskaperna för att underhålla en stark åsikt om mangamålet, och är beredd att överlåta tyckandet åt experter som Leijonhufvud. Jag tycker att sexuella överrepp på barn är fel.)

Gränsen mellan effektsökeri och direkt oärlighet är alltid svår att sätta fingret på i texter som både försöker popularisera forskningsresultat och övertyga en läsare om att en viss sida har rätt, men Visuell drog kliver definitivt över den i sina sämsta stunder. Tyvärr återkommer detta i de kapitel som ska reda ut hur pornografi påverkar hjärnan.

Här vänder sig författarna till Lars Olsson, professor i neurovetenskap vid KI och expert på monoaminsignalering, som t.ex. är störd vid beroendesyndrom. Han uttrycker sig försiktigt: Beskriver dopaminets roll i belöningssystemet och hur detta ändras när man utvecklar ett beroende. ”Jag föreställer mig att sexberoende är som alla andra överkonsumtionsberoenden, som av mat, socker eller extrem motion” citeras han med. Ett korrekt och ganska försiktigt påstående. Detta är kärnan i de flesta nya rop på allt fler beroendediagnoser: Man kan bli beroende av precis vad som helst som är belönande. Om man definierar beroende som en dopaminstörning så kan självklart alla beteenden som påverkar dopaminsignalering leda till ett beroende. Av denna anledning infördes konceptet ”behavioral addiction” i den senaste diagnostiska manualen för psykiatrin, DSM 5. Sexmissbruk (som inte är en direkt synonym med pornografimissbruk, även om termerna används så i Virtuell drog) föreslogs som egen diagnos, men avfärdades eftersom forskningsläget är oklart, förvärrad av en oenighet om vilka de diagnostiska kriterierna skulle vara bland förespråkarna. APA, som ger ut DSM 5, förklarar ingående resonemangen här och lyfter fram forskning som talar för och emot förekomsten av pornografimissbruk som just missbruk. En av dessa, en fMRI-studie som jämförde 19 sexmissbrukare med kontroller och såg likheter i hjärnaktiviteten hos missbrukarna med den hos alkoholister, lyfts även fram i Visuell drog. I linje med bokens redan beskrivna tendens att bortse från forskning som säger emot ens tes så nämns inte den studie som visade att pornografiöverkonsumtion snarare liknar ett tvångssyndrom än beroende som APA refererar i sin text. Istället låter man en anonym källa göra gällande att APA utelämnade pornografimissbruk ur DSM 5 på grund av ”yttre påtryckningar, främst politiska”. Detta uppseendeväckande påstående får aldrig någon ytterligare förklaring, men författarna håller det därefter för sant. Här har man lämnat spekulationer bakom sig och befinner sig i trakter där huvudbonader av aluminiumfolie hör till folkdräkterna.

Jag borde inte ha lagt 3000 ord på den här boken. Innehållet i den har redan blivit upplyft till sanning, oberoende av vilken koppling det har till verkligheten, av personer och organisationer som jag i grund och botten önskar all välgång. Det finns en för stark önskan att tro på teserna i boken, vilket vi sett i den senaste tidens debatt. För min del får man gärna försöka förbjuda eller filtrera pornografi på nätet, som författarna föreslår i bokens sista kapitel. Jag irriterar mig nästan lika mycket på att ha blivit något slags försvarare av pornografi, av alla saker, som på hur oärlig och avsiktligt korkad retoriken är i ämnet. Jag tycker att Virtuell drog och materialet den lutar sig på är tillräckligt gediget för att förtjäna en ordentlig granskning, men tror inte att författarna till boken och deras meningsfränder egentligen bryr sig om hur forskningsläget ser ut. Det är klart pornografimotståndarna blir kallade moralister, de moraliserar ju så förtvivlat mycket! Vad hade de väntat sig? Det skulle de ju för all del också kunna kosta på sig, om de var lite ärligare. Men istället så ska vi stå ut med en massa rätt underliga resonemang och halvsanningar om hjärnan och beroende och konspirationer för debatten om pornografi är visst precis så fånig.

Så där, nu har jag tagit pornografi på tillräckligt stort allvar, tycker jag. Var god se titeln på denna blogg för en sammanfattning av porrdebatten.