De bästa förlossningarna

Förra veckan delades ett blogginlägg om underlivsskador efter förlossning friskt och gårdagens nyhet att varannan vaginal födsel leder till skador har fått stor spridning. Som vanligt är Frida Olsson-Skog den som bäst sätter fingret på hur galet detta är (min fetstil):

Varannan vaginal födsel leder till skador, har det fått sjunka in nu? Speglar det nåt som nån inom mödravården har kommunicerat nån gång? Kvinnors kroppar går sönder av förlossning och dålig eftervård och det vill inte mödravården prata om för att inte skrämma andra kvinnor. När man lyfter god och säker mödravård som en viktig samhällsfråga får man ofta höra att mödravården i Sverige är den bästa och tryggaste. Hur vet man det då? Jo, genom att mäta mödra- och spädbarnsdödlighet. Dvs få kvinnor och barn dör vid barnafödande i Sverige. Inför det argumentet blir ju vän av ordning och utveckling lite ställd. Mortalitet, är det vårdens bästa mått på kvalitet?



Om det stämmer att Sverige har den lägsta mortaliteten i samband med förlossningar är det förstås glädjande, men nog måste det finnas andra mått att titta på? Ja, det är ju precis det Gyhagen har gjort i sina studier. Dessa har kritiserats från flera håll (länkar till kritiken finns under artiklarna) och Gyhagen har bemött kritiken, i synnerhet den i mina ögon allvarligaste, utförligt och tillfredsställande. En titt på studierna ger följande data:





Med andra ord så leder vaginal födsel enligt Gyhagen till i runda slänga dubbelt så många framfall och fall av urininkontinens. Jämför denna riskökning med de relativt beskedliga riskökningarna från andra, välkända faktorer som mammans BMI eller storleken på barnet, vardera på några enstaka procent. Detta bekräftar MacArthur et als resultat som visar att planerade kejsarsnitt halverar risken för både urin- och fekalinkontinens efter förlossningen. Planerade kejsarsnitt är också den grupp där man hittar minst andel posttraumatiska föderskor:



Det här betyder förstås inte att kejsarsnitt är utan risker. Utöver de vanliga riskerna vid operationer, såsom adherenser, blödningar, infektioner och så vidare, ökar kejsarsnitt risken för andra komplikationer vid och efter förlossning, som t.ex. föreliggande moderkaka vid nästa graviditet. Det finns ingen anledning att idealisera kejsarsnitt framför någon annan metod, men man kan fråga sig detta: Hur kan det komma sig att kvinnor och par som förväntas kunna ta ställning till resultatet från ett KUB-test - en liten bit information om den relativa risken för en komplikation som kan ta sig vitt skilda uttryck som många knappt ens kan föreställa sig - antas vara för okunniga för att ta ställning till de relativa för- och nackdelarna olika förlossningsformer? Istället väljer svensk mödravård i form av t.ex. Barnmorskeförbundet (här och här) och Socialstyrelsen att fokusera på moderns BMI innan förlossningen, ett mått som påverkar de ovan nämnda komplikationerna väldigt lite. Socialstyrelsen går till och med så långt att den hävdar att högt BMI ökar risken för analsfinkterruptur, trots att statistik över samtliga svenska födslar 2003-2008 visar en minskad risk för ruptur bland kraftigt överviktiga. BMI är dessutom en tveksam riskfaktor att fokusera på. Det är iofs fullt möjligt att påverka gravida kvinnors BMI med olika metoder, men det är osäkert om detta påverkar utgången av förlossningen på något relevant sätt, även om det finns meta-analyser som pekar på det. Istället kritiserar Barnmorseförbundets ordförande Gyhagen på ledarplats, utan att ge plats åt en replik. Istället för att nämna de argument för och emot Gyhagens studier som redan publicerats kom förbundet till slutsatsen att man inte kan lita på forskarna och jämföra Gyhagen med Andrew Wakefield, en forskare som fällts för fusk och fått sina publikationer om vacciner och autism indragna. Istället fortsätter man basunera ut att högt BMI är kopplat till för tidig födsel, vilket är en halvsanning av klass: mödrar med BMI 25-35 har minskad risk att föda för tidigt. Kvinnor med högre BMI är så har ökad risk för för tidig födsel, men bara för de ovanliga extremt tidiga födslarna är denna ökning särskilt stor. Denna meta-analys ligger väl i linje med en annan gjord året efter. De allra flesta överviktiga kvinnor som får detta råd får med andra ord höra rent trams. 

Men så litar ju inte barnmorskor på forskare heller.

Det bisarra är att detta inte ens är särskilt komplicerade frågor att ta ställning till. Visst, det finns inga givna sanningar och för många, kanske de allra flesta, kommer vaginal förlossning ändå vara ett självklart val. Men att väga risken för blödning mot risken för fekal inkontinens är verkligen inte raketforskning, särskilt inte med tanke på alla val kring skola, alkohol, umgänge, cykelhjälm, om barnet får leka i parken och i så fall när och bör det ha med sig sin mobiltelefon då och hur väljer man ens en mobiltelefon och när ska man börja med gluten och, well, saker. En person som förväntas kunna ta ställning till frågor med nästan oändliga källor till osäkerhet (en s.k. vuxen) kan rimligtvis avgöra vilken förlossningsmetod som är bäst för just henne.

Givet tillgång till adekvat information.

Som man faktiskt kan lita på. 

Tills vidare.

No comments:

Post a Comment