Stirra er inte blinda på klänningen

Den vit- och guldfärgade klänningen är, på fullaste allvar, det intressantaste som inträffat på länge. Ja, jag vet att den egentligen är blå och svart, i Platons idévärld. Ett av misstagen folk gör i diskussionen om klänningen är att tro att vilken färg en faktisk klänning i någons garderob någonstans påverkar hur en bild uppfattas. Men nu ska vi ta det här från början.

Förståndige Jack Werner tycker att klännings-"nyheten" är deprimerande. Jag kan hålla med honom om att det inte är så värst mycket till nyhet. Synvillor har ju hjärnforskare tjatat om i decennier. Men det är roligt att folk faktiskt intresserar sig för en gångs skull.

Jag tänker inte ge mig in i den redan uttjatade debatten om exakt vad som orsakar synvillan eller vilken synvilla det handlar om. Business Insider har den i mitt tycke bästa förklaringen hittills för den som är intresserad. Frågar ni mig är detta kuriosa, men jag kan vara blasé av att ha suttit mig igenom för många föreläsningar om nya synvillor.

Det intressanta i historien är att detta är en av få gånger allmänheten får smaka på hur genuint omöjligt det är att resonera sig ut ur de tolkningar av omvärlden hjärnan gör hela tiden.

Den intuitiva och felaktiga bilden av hur vår sensorik fungerar är att det finns sinnesorgan - ögon, öron, känselreceptorer i huden osv. - som uppfattar ett stimuli av något slag och på ett eller annat sätt skickar det till hjärnan som passivt uppfattar det i någon ospecificerad bemärkelse. Näthinnan reagerar på ljus, skickar en signal genom nervus opticus som förr eller senare tar sig till synbarken i occipitalloben och så ser hjärnan bara magiskt helt plötsligt. Hur nu det skulle gå till. Ibland beskrivs detta i termer som mer eller mindre uttryckligt åkallar en liten gubbe i hjärnan - en homunculus - som någon slags kognitiv biografbesökare. Ibland lämnas det bara osagt. Men faktum är att hjärnan tolkar och fyller på med egna prediktioner hela tiden. Det vi ser är inte bara en återgivning av verkligheten.

Det finns som sagt hur många exempel på detta som helst. Den för klänningen mest relevanta synvillan är White's illusion:



En annan synvilla som brukar ha samma splittrande effekt på sin publik är den rätt berömda snurrande dansösen.


Återigen: Vi går inte in på varför det är så, men antingen ser man att hon snurrar medurs eller så snurrar hon moturs. Det går inte att resonera sig ur det. Här finns det inte heller någon faktisk dansare att peka på och säga "Ha! Klänningen var ju blå! Jag sa ju det." Antingen snurrar hon åt ett håll eller ett annat.

Det här är en av få tillfällen då genomsnittligt folk som oss hamnar i samma sits som patienter med sinnesrubbningar med psykotisk valör. Det är omöjligt för mig att förstå hur en schizofren person inte kan förstå att det inte finns några små gröna män i rummet. De är ju inte där! Lika omöjligt är det för en person som faktiskt ser gröna små män att förstå att jag inte kan se dem. Det hjälper inte att förklara att hör nu här, jag har kollat upp hur klänningen ser ut i verkligheten och den råkar faktiskt vara blå så nu kan vi lägga ner det här med psykos.

Det här gäller inte bara de genuina psykoserna. En anorektiker har på det stora hela inte en störd verklighetsuppfattning. Tills du ber hen beskriva sin egen kropp. Felskattningen av de egna kroppsproportionerna är så bisarr att man till och med undersökt om anorektiker har fel på synen, men återigen så är inte frågan vilken färg den faktiskt klänningen i garderoben har. Anorektiker har inget fel på ögonen. Men det lönar sig inte att säga åt en anorektiker att hen inte är tjock så länge det som syns är tjocka armar, midja och lår. Never try to reason prejudice out of a man. It wasn't reasoned into him, som det så vackert heter.

Klänningen är ingen nyhet, men den är ett helt fantastiskt exempel på hur opålitliga hjärnor är.

Boisen, DSM 5 och felet med #godisstopp

Årets hittills bäst tajmade invändning hälsade på. Den ser ut så här:



Det där är en fantastisk fråga. Inte nog med att den skiter i Martin Ingvars och därmed även Frida Boisens blåaste skåp, den sätter fingret på den legitima debatt om hur man ska dra gränsen mellan substansmissbruk och beteendemissbruk som pågått sedan den nya psykiatribibeln DSM-V släpptes. Men vi får nog ta det hela från början.

Detta har hänt: I höstas läste GT:s Frida Boisen en bok om att makaroner är knark. Boken i fråga var Martin Ingvars och Gunilla Eldhs Hjärnkoll på skolan, uppföljaren till deras framgångsrika självhjälpsbok Hjärnkoll på maten. I bägge dessa drivs tesen att skolresultat och allsköns jobbiga problem är kopplade till vad som benämns sockerhjärna, vilket är Ingvars och Eldhs ord för att kroppens hungerkänslor sätts ur spel och hjärnans belöningssystem "kapas", med återkommande referenser till knark och evolutionen. Like you do. Där en aningen mindre prisbelönt chefredaktör kanske hade släppt det här med att kolhydrater visst är knark väljer sedan Boisen att starta kampanjen #godisstopp som går ut på att inte köpa godis åt barn på fredagar, i hopp om att detta på något sätt ska leda till en punktskatt på godis. Det var detta som visst debatterades i P1. Utan att ha lyssnat så utgår jag från att båda sidor vann: Boisen stärkte sitt varumärke och Mattias fick knäppa henne på näsan. Men är sockerberoende ens något? Is this anything, som Letterman hade sagt.

Beroende


Beroendemedicin går igenom en besvärlig period just nu. Att enas om en definition av beroende och missbruk har varit ett problem länge och det var nog många som hade hoppats att den nya diagnosmanualen DSM 5 skulle göra det lite lättare. Om man lyckats med det är fortfarande lite oklart.



DSM-IV hade diagnoserna substansberoende och substansmissbruk, som listade ett antal kriterier vardera och om du uppfyllde tillräckligt många så var du beroende respektive missbrukare. På grund av kriteriernas utformning så var det helt enkelt omöjligt att räkna beteenden i sig som missbruk och så var det inte mer med det. För att räkna matkonsumtion som beroende behövde man därför visa att det var något ämne i maten - substansberoende - som orsakade patologin. Detta fungerade sämre och sämre i takt med att det höjdes röster som ville räkna spellmissbruk och sexmissbruk och alla möjliga beteenden som, ja, missbruk. DSM är kartan, men forskningen visade att kartan inte stämde. Tabellen ovan visar hur man ritade om kartan: Genom att öppna upp för addictive disorders (ni får slå upp hur man översatt det till svenska, jag lägger inte ut 570 spänn för den förkortade versionen av en bok) har man tänkt sig att det gordiska psykbrytet är löst. Beroende har i och för sig ersatts av det myndighetsdoftande termen substance use disorder, hur man nu översatt det, men i princip kan man nu klassa vilket maladaptivt beteende som lever upp till kriterierna som missbruk eller, eh, substansbrukssyndrom. Att äta makaroner eller fredagsgodis kan nu mycket väl bli en fråga om mi... förlåt, substansnanananana. Enkelt! Eller hur?

Nej. Riddle me this: Är det godiset eller ätandet man är beroende av om man lider av ett godisatningsberoende? 

Sockerberoende

"Godiset" säger Boisen, för det är det Martin Ingvar säger. Det finns flera skäl att göra ett sådant antagande. Till att börja med så ger god mat ett dopaminpåslag i striatum liknande det man får av t.ex. amfetamin och storleken på dessa påslag korrelerar med hur njutbar upplevelsen är. Detta är en central del av hur beroende och missbruk uppstår. I princip allt som är tillräckligt njutbart för att ge ett dopaminpåslag, oavsett om det är en drog eller ett beteende, har ett beroendepotential. Mycket riktigt så finns det också gott om studier (t.ex. denna) som visar att dopaminsignalering i striatum är påverkad hos feta personer. Experimentellt har man observerat kardinaltecknen på beroende - begär, sensitisering, bingeing och abstinens - i experiment där djur tingats på socker. I ett typiskt experiment som upprepats i många varianter lät man råttor få tillgång till sockervatten i samband med att de matades efter återkommande perioder av fasta. Råttorna fattar snabbt tycke för sockervattnet och konsumerar mer och mer av det, på bekostnad av sina vanliga matpellets. För att testa om detta verkligen handlar om ett beroende gav man sedan djuren naloxone, ett läkemedel som blockerar opioidreceptorer i hjärnan och på så sätt slår av belöningssystemet mer eller mindre omedelbart. Detta producerade symptom som liknar abstinens, vilket antyder att det verkligen handlar om ett beroende. Råttorna tappade också sitt intresse för sockerlösningen, vilket tolkats som att det är just sockret de är beroende av.

Det är här man skjutit sig i foten.

Samma experiment kan nämligen upprepas utan socker. Råttor i ett liknande experiment, som istället för sockervatten fick  tillgång till ett hamsterhjul att springa på, utvecklade precis som råttorna med sockervatten ett beroende. Skillnaden här är förstås att ingen skulle göra tolkningen att springande i ett hamsterhjul är ett substansmissbruk, så varför skulle intaget av socker vara det? Om sockret verkligen fungerar som en drog med en farmakologisk effekt på hjärnans dopaminsystem, varför går det så lätt att byta ut sockret mot sötningsmedel?  Maten vi överkonsumerar behöver inte ens vara god. Bara genom att manipulera förpackningsstorleken kan man få försökspersoner att välja dåliga tilltugg framför goda. Att utgå från att sockerberoende skulle vara kopplat till själva substansen socker snarare än beteendet kring det är minst sagt tveksamt. Att amerikaner känner sug efter pizza och chips medan japaner längtar efter sushi beror inte direkt på skillnader i fysiologi mellan länderna. För att citera en färsk review:

There is very little evidence to indicate that humans can develop a “Glucose/Sucrose/Fructose Use Disorder” as a diagnosis within the DSM-5 category Substance Use Disorders. We do, however, view both rodent and human data as consistent with the existence of addictive eating behavior.

#godisstopp

Spelar detta då någon roll? Ja, om man vill förebygga eller behandla beroendet. Den enklaste tänkbara insatsen mot t.ex. kokainmissbruk är att ta bort kokainet. Inget kokain - inga kokainister. Att detta inte är så lätt i praktiken må vara hänt, men det är ändå något som hela tiden finns att jobba med om man vill motverka kokainmissbruk. Hade detta varit applicerbart på sockerberoende, ätberoende eller vad man nu ska kalla det så hade Boisens förslag att ta bort sockret kanske inte varit så dumt, även om man kan fråga sig hur stor skillnad en kväll i veckan under en månad gör. Men så är det nog inte. Begäret att äta väcks av den mat vi exponeras för, inte av en särskild substans. De tidigare nämnda experimenten som sägs påvisa sockerberoende pekar minst lika starkt mot tvångsmässiga beteenden och ett betydligt bredare spektrum av föredragna födoämnen än bara socker. Barns ätbeteende kan inte reduceras till en så enkel variabel som godispåse eller inte godispåse på fredagar. Detta är huvudanledningen till att fett- och sockerskatter är så dåliga på att minska vårt kaloriintag: Beskattar man socker så köper vi mindre socker, men om ingen var beroende av sockret till att börja med så byter folk bara sin överkonsumtion till något annat livsmedel, vilket är precis det som händer där man infört sådana skatter.

Det lutar åt att matmissbruk i någon form kommer inkluderas i DSM 5. Det ganska snarlika Binge eating disorder finns redan inkluderat bland ätstörningarna och det första validerade instrumentet för att diagnosticera matberoende har redan ett halvt decennium på nacken. Detta fokuserar på överkonsumtion av specifika livsmedel som t.ex. godis, men tycke för ohälsosam mat förekommer sällan ensamt utan spritt mellan olika kaloritäta livsmedel. Fetma är nämligen inte en godisåkomma, som Boisen verkar tro, utan en överflödsåkomma. Men en generell skatt på överflöd är nog lite för radikalt för en GT-kampanj.

Autismfiske

Detta är en regelbundet återkommande händelse i min vardag: Någon skickar en länk till nåt stolleri och frågar om X verkligen orsakar sjukdom Y. Vad X är verkar vara i stort sett helt slumpartat, men Y är i väldigt hög utsträckning autism. Att Malou von Sivers verkar tro att bajs-smoothies hjälper mot autism verkar alla ha uppfattat vid det här laget, men detta är verkligen bara genomsnittligt enfaldigt. Det finns ingen anledning att stanna där! Autism skulle ju kunna orsakas av vad som helst! Varför inte... eh... omskärelse, t.ex? En färsk dansk studie antyder att så skulle vara fallet. Det kanske inte är uppenbart varför man skulle leta efter ett sådant samband, men studiens författare är pedagogiska:
The present investigation was prompted by the combination of recent animal findings linking a single painful injury to lifelong deficits in stress response and an ecological study showing a strong, positive correlation (r = 0.98) between a country’s neonatal male circumcision rate and its prevalence of ASD in boys. Specifically, using data from nine countries, Bauer and Kriebel observed that with each 10% increase in a population’s neonatal circumcision rate, the estimated prevalence of ASD increased significantly by 2.01 per 1000 boys.
Okej, så det som har hänt är alltså att en ganska svag djurstudie antyder att stress kanske ökar risken för autism, vilket för all del stämmer överens med spridda observationer från människa att t.ex. prematur födsel, låga APGAR-poäng och andra vagt stressrelaterade indikatorer har ett samband med autism. Den studie av Bauer och Kriebel som nämns letade egentligen efter ett samband mellan autism och paracetamol (Nej, herregud inte alvedon IGEN!) men i brist på ett direkt samband däremellan så hittade man en viss ökning av autism bland omskurna amerikanska gossar som, antar man, nog har ätit mer paracetamol. Whoop-di-doo. 

I vilket fall som helst. Den danska studien lyckas till slut pressa fram en 46-procentig riskökning bland omskurna pojkar som är statistiskt signifikant. Ish. That's something, right?

Nej. Nu ska vi prata om hur man fiskar efter signifikanta resultat bland nonsens. 

I den typ av statistisk analys man använt här så letar man, något förenklat, efter ett statistiskt samband som bara kommer uppstå av slumpen i 5% eller färre av ens försök. Hittar man ett samband drar man därför slutsatsen att det är ett verkligt samband, av en eller annan anledning. Om ett statistiskt signifikant resultat är allt som krävs för en publikation med den sortens slutsatser som presenteras i den här studien så är allt som krävs att man upprepar sin analys på lite vad som helst tills dess att ens statistiska test faller ut som signifikant. XKCD illustrerar detta träffsäkert så här.

Den danska studien har gjort precis detta. Man har gallrat efter potentiella samband med ett univariat Wald-test som man sedan plockat ut det mest aptitliga sambandet ur. För att göra det riktigt enkelt för sig så har man också delat upp sin kohort i en himla massa undergrupper, vilket ger en himla massa statistiska jämförelser och därmed möjligheter att få napp. Ingen frågar varför det samband man ser i gruppen 0-4 år sedan försvinner i gruppen 5-9 år. Växer förhudsrelaterad autism bort med åldern? Är det ens autism, i så fall? Ingen vet. Publicerbart är det i alla fall.

Men för att Malou inte ska behöva göra smoothies av förhudar i bästa (nåja) sändningstid så föreslår jag några alternativa orsaker till autism som kan diskuteras i stället: Enligt denna bästsäljande bok är det gluten och kolhydrater. Det är nonsens, förstås, men det betyder inte att det inte är bra teve. Bättre än att dricka bajs, kan man tycka. En annan återkommande teori är att det skulle vara komjölk. Djurrättsorganisationen PETA har självklart inte varit sena att dra sina slutsatser av detta. PETA verkar inte ha upptäckt det än, men även köttkonsumtion orsakar autism, samt GMO förstås. Utifall att ni trodde det fanns någon mat som var säker att äta, alltså. Tyvärr är även sojaprodukter misstänkta, så tro inte att det hjälper att bli vegan. Och då har jag inte ens öppnat lådan med vaccin, mobiltelefoner och dataspel.

Ingen ska ha nåt roligt.