Dödade kvinnor

Så, Aftonbladet har kört en serie artiklar om dödligt våld mot kvinnor ett tag nu, och det är ju bra. Alla, inklusive kvinnomördare, tycker ju att våld mot kvinnor är oacceptabelt så man kan ju fråga sig varför det inte försvinner. Alla försök att belysa mäns våld mot kvinnor, särskilt det dödliga, borde därför vara välkomna och Aftonbladet förtjänar således en eloge för ansatsen.

Problemet är att den senaste granskningen/krönikan i serien är skit.

Kerstin Weigl och Kristina Edblom är namnen bakom vad som bara kan kallas för ett mellanting mellan granskande reportage och anklagande krönika i Aftonbladets Dödade kvinnor-satsning. Ämnet för texten är att kvinnomördare, i likhet med befolkningen i allmänhet, ofta har haft kontakt med psykiatrin någon gång under livet. Ett antal fall med noga utvalda detaljer som antyder att kanske, kanske skulle psykiatrin kunna ha gjort något (vad sägs aldrig) för att förhindra morden. Som Weigl och Edblom inte så lite raljant uttrycker det:

Tog läkarna reda på att han var svartsjuk, inte accepterade separationen, saknade bostad och gick på försörjningsstöd?

Det enkla svaret på den frågan är förstås "Vet inte, för det valde ni att inte skriva ut", men bakom de tramsiga retoriska frågorna ligger det som kommer fram först i slutet av artikeln: Att det skulle vara ett misslyckande från vården när den inte gör en farlighetsbedömning, vilket på något ospecificerat sätt skulle kunnat användas för att förebygga morden i Aftonbladets granskning.

Så varför hindrade inte psykiatrin dem från att mörda? 

Enligt Statens beredning för medicinsk utvärdering kan väl utförda farlighetsbedömningar identifiera vilka psykiatripatienter som kommer begå våldshandlingar i 70-75% av fallen, samt förutse vilka som inte kommer begå våldshandlingar i ca 70% av fallen. Toppen! Då ska man förstås utföra farlighetsbedömningar på psykiatripatienter så hade man kanske kunnat förebygga upp mot tre fjärdedelar av morden begångna av män som kontaktat psykiatrin! Vetenskapen har gett Weigl och Edblom rätt! Case closed, guldspade till Aftonbladet.

Nej. 

Missförstå mig rätt. Man hade verkligen kunnat förebygga en hel del mord med farlighetsbedömningar. Hur är inte helt uppenbart: Att männen sökt sig till psyk betyder ju inte att de har en psykisk sjukdom, eller att det är den psykiska sjukdomen som gjort dem våldsamma. Det är med andra ord varken säkert att det finns något att behandla eller att det man skulle kunna tänkas behandla är orsaken till våldsbenägenheten. Eller, eftersom Weigl och Edblom nu råkar nämna personlighetsstörningar, att det finns en effektiv behandling som den tilltänkte patienten är beredd att ta emot. Det finns förstås ibland möjligheter till andra lösningar, som oros- och LVM-anmälningar eller kontakt med sociala jourer eller polis. Frågan är om inte artikelförfattarna egentligen bara vill att psykiatrin ska låsa in galningarna och slänga bort nyckeln? (Se där, det är visst inte bara Weigl och Edblom som kan komma med insinuanta frågor.)

Okej, så låt oss för diskussions skull ge psykiatrin i uppgift att utföra farlighetsbedömningar på manliga psykpatienter och som sista lösning tvångsvårda de som faller ut som farliga. Hur bra skulle detta fungera? Ni har säkert redan gissat det, men nu ska vi repetera Bayes teorem.

Risken att en patient som skrivs ut från psykiatrin ska begå ett våldsbrott är 2% på 5 år. Våldsbrott efter psykiatrisk vård är med andra ord ett ganska ovanligt utfall, och vid sådana krävs extremt hög specificitet och selektivitet på ett test för att inte ge väldigt många falska larm. Som SBU konstaterat är specificitet och selektivitet för farlighetsbedömningar långt ifrån detta, 70% respektive 69%. För en given manlig psykpatient som blir identifierad som farlig är därför den faktiska risken att han kommer begå ett våldsbrott inom 5 år inte högre än 4.4%. För att förebygga ett våldsdåd (Inte ens ett mord!) skulle vi därför bli tvungna att låsa in 22 män som inte är våldsamma, och för att förebygga de 172 våldsdåd Weigl och Edblom skriver om skulle man behöva låsa in drygt 3900 män i fem år. Och då skulle många som sagt vara lika våldsamma när de väl släpptes ut, eftersom våldsamhet i sig är ganska svårbehandlat.

172 mord är en enorm siffra. Hade någon förutom gärningsmännen själva kunnat förebygga dem så hade det varit fantastiskt. Psykiatrin kan hjälpa genom att behandla psykisk sjukdom och i vissa fall med kontakter till andra myndigheter, men det är inte den trolleriverksamhet som mer eller mindre avsiktligt okunniga drevjournalister försöker antyda.

Jag ska bli doktor! Igen.

Nu ligger det till så här då va, att jag ska bli riktig doktor på fredag, när jag försvarar min avhandling. Jag hade knappt hunnit spika upp den förrän min handledare upptäckte att den faktiskt riktigt bra populärvetenskapliga sammanfattning jag hade skrivit inte hade kommit med, för jag är helt enkelt inte så värst bra på saker. Så, utifall att någon är intresserad av en crash course i neuronala implantat och gränsytor så tänkte jag bjuda på texten som aldrig gick i tryck. Den som verkligen känner sig manad är välkommen till Belfragesalen på BMC klockan nio på fredag. Jag kommer prata engelska och allt.

Enjoy!

Att mäta nervcellers aktivitet i hjärnan faller in i den kategori av sysselsättningar som i princip är enkla men i praktiken är mycket besvärliga. I princip handlar det bara om att mäta den elektriska spänningen mellan punkt A och punkt B i hjärnan. Nervcellernas sätt att kommunicera - aktionspotentialerna – har en amplitud på ungefär en tiondels volt och den sammanlagda aktiviteten av kalciumkanalerna i nervcellernas dendritutskott kan mätas i tiotals millivolt. Detta är spänningar av en storleksordning som är klart mätbara med en multimeter man kan köpa för några hundralappar på de flesta köpcenter. Den här avhandlingen handlar om en väldigt enkel och samtidigt väldigt besvärlig sak: Att bygga en voltmeter som är tillräckligt känslig för att registrera nervcellsaktivitet i en råttas hjärna, tillräckligt liten för att implanteras i den utan att hjärnan skadas och tillräckligt hållbar för att kunna göra detta under en längre tid.

I början av 1840-talet fick en universitetsstudent i Berlin, Emil du Bois-Reymond, i uppgift av sin lärare att försöka replikera ett experiment som den italienske fysiologen Carlo Matteucci utfört på grodlår ett par år tidigare. I detta hade italienaren visat att grodans muskler genererade en mätbar ström när den skadades och att de kunde användas som ett slags spänningsmätare om man kopplade en elektrod till grodans lårmuskel. Ett problem med denna ”rheoskopiska groda” var att Matteucci bara kunde mäta de allra största spänningarna i grodlåret, eftersom hans mätapparatur genererade spänningar som dränkte enskilda nerv- och muskelcellers elektriska aktivitet. du Bois-Reymond löste detta genom att ställa galvanostaten som användes för att mäta spänningarna i grodan på ett filterpapper dränkt i koksalt som han sedan också lade grodan på. Genom att jorda grodans nervvävnad mot mätapparaturen lyckades han bli de förste som mätte en aktionspotential, den korta elektriska impuls som enskilda nervceller använder för att kommunicera med varandra.

du Bois-Reymonds innovation att jorda vävnaden mot mätapparaturen tog bort den enskilt största bruskällan som fanns vid 1800-talets mitt. Idag tillkommer störningar från ett otal andra spänningskällor, vilket i praktiken är det den ovan nämnda multimetern antagligen skulle plocka upp istället för nervcellsaktivitet om man försökte sig på det föreslagna experimentet utan att skärma av det. Ska man mäta nervcellsaktivitet från ett vaket djur som springer omkring och beter sig så är filterpapper ett dåligt materialval till sin jordelektrod. I det expanderande fält som kallas Brain-Machine Interfaces (förkortad BMI:s) leder man typiskt någon form av kablage genom ett försöksdjurs hud till ett (numer oftast stort) antal implanterade mätelektroder, med något slags integrerad förstärkarapparatur i eller i nära anslutning till djuret. Idag är det i praktiken oftast utseendet på den elektrod man använder som sätter gränsen för vad man kan mäta. En stor mätpunkt med låg elektrisk impedans plockar upp elektrisk aktivitet från ett relativt stort område med ett stort antal nervceller, vilket gör att man kan mäta den sammanlagda aktiviteten hos ett stort antal neuron. En mindre elektrod med högre impedans kommer plocka upp nervcellsaktivitet från ett mindre område med högre upplösning, vilket är bra om man är intresserad av enskilda neuron. Denna sorts elektrod kommer också mäta allt annat med högre upplösning, vilket i praktiken gör hög impedans synonymt med mer brus i förhållande till signal, om man inte hittar på något betydligt bättre än du Bois-Reymonds blöta filterpapper för att skärma av experimentet. Denna avvägning mellan hög upplösning av enskilda cellers signaler och mycket brus å ena sidan och låg upplösning av många celler men mindre brus å andra sidan kan liknas med bländarinställningen på en kamera: Med en vidöppen bländare behövs inte så mycket ljus, men större delen av bilden kommer vara suddig på grund av ett litet skärpedjup. En mer sluten bländare ökar skärpedjupet, men ställer högre krav på omgivande belysning.

Elektroderna i de olika prototyper vi skapat har genomgående relativt höga impedanser. Under optimala förhållanden har detta gett oss väldigt fina registreringar av enskilda celler. Men detta är inte ett implantat som är avsett för optimala förhållanden och tidiga prototyper mätte därför oftast allt annat än nervcellsaktivitet. En stor del av arbetet på elektroderna har därför bestått av att minska impedansen för att öka chanserna att plocka upp nervcellers aktivitet i våra mätningar. För att göra detta måste man öka ytan på den kontakt elektroden har med vävnaden den mäter ifrån. Samtidigt vill vi mäta från en så liten punkt som möjligt för att kunna urskilja enskilda neuron från varandra. För att få en stor yta samlad på en liten punkt har vi belagt mätelektroderna med platina som bildar en fraktalformad beläggning. Detta sätt att samla en stor yta på en liten plats är vanlig i kroppen, där till exempel tarmar och lungor lyckas klämma in enorma ytor på liten plats. Den slutgiltiga versionen av implantatet har tretton mätelektroder med relativt låg impedans, som kan mäta både aktionspotentialer från enskilda celler och fältpotentialer från lokala nervcellspopulationer.

Nästa fråga är implantatets biokompatibilitet, det vill säga hur vävnadsvänligt det är. Detta är det område där vi tror att dagens BMI:s har störst problem och därmed också utvecklingspotential. För att kunna mäta nervcellsaktivitet under lång tid under någorlunda naturliga omständigheter är det viktigt att implantatet påverkar hjärnvävnaden så lite som möjligt. Små implantat är generellt sett bättre än större, vilket hänger samman med inte bara hur stort trauma implantationen  ger upphov till  utan också  hur mycket yta som finns för kroppens celler att reagera mot samt hur stor mekanisk belastning på omgivningen implantatets rörelser i förhållande till kroppen ger upphov till. Ett mycket stort arbete har därför lagts på att göra implantatet så litet som möjligt – bara någon tiondel så tjockt som ett hårstrå. Huruvida den mekaniska belastningen från rörelser verkligen påverkar vävnadsreaktionen har dock varit osäkert, även om många inom fältet antagit att så varit fallet. I en studie visar vi för första gången att det är just implantatets rörelser i vävnaden som ger upphov till en del av inflammationen som omger det. Genom att implantera polymernålar som är flexibla antingen i eller vinkelrätt mot hjärnans huvudsakliga rörelseriktning i skallen kunde vi se att de implantat som kunde följa hjärnans rörelser omgärdades av färre inflammatoriska celler. Framför allt så såg vi också att de implantat som bäddats in i ett tunt lager gelatin för att underlätta implantationen hade fler överlevande nervceller i sin närhet. Exakt vad detta beror på vet vi inte ännu, men tänkbara förklaringar är att gelatinet stoppar lokala blödningar eller lindrar skjuvkrafterna under implantationen. Genom att göra ett mycket litet implantat som är flexibelt och förankrat i vävnaden har vi därför kunnat minska de skadliga vävnadsreaktioner som plågar[J1]  alla som försöker registrera hjärnaktivitet under lång tid.

Så långt framstår det alltså som om alla problem med nervcellsregistreringar kan lösas genom miniatyrisering och inbäddning i lämpligt gelbildande material. Detta gäller dock inte hållbarhet. Väldigt små implantat, som vi tror är nödvändiga för att kunna registrera fysiologiska signaler i hjärnan framgångsrikt, är också väldigt ömtåliga. De bryts lätt av, skadas lättare av vatten och kemikalier och är svårare att hantera. För att ett implantat av denna storlek ska bli praktiskt användbart behöver dessa problem lösas. Till denna avhandling har därför mycket arbete lagts på att testa lödningar, utveckla implantationstekniker och felsöka kontakter, jordningar och andra svaga punkter i konstruktionen.

För att undersöka implantatets förmåga att mäta hjärnaktivitet under fysiologiska omständigheter, det vill säga under så normala omständigheter som möjligt, studerades [J2] den sensoriska hjärnbarkens reaktion på smärta och lätt beröring, för att sedan se hur denna reaktion förändras under mild hudinflammation.Studien visar att smärtstimulering av det inflammerade hudområdet och området omedelbart intill ökar signalfrekvensen i lokala nervceller i hjärnbarken. Samtidigt ger både beröring och smärtstimulering ökad aktiviteten i hjärnbarkens sensoriska bark. Att beröring ger upphov till högre aktivitet efter hudinflammation skulle kunna motsvara den sensitisering som ofta ses i närheten av ett inflammerat hudområde. . Resultaten från smärtförsöket demonstrerar att vår elektroddesign lämpar sig för studier av grundläggande fysiologiska mekanismer under mer naturliga omständigheter än vad som varit möjligt tidigare. Flera frågor kvarstår, framför allt kring vilka faktorer som begränsar förmågan hos elektroder liknande vår att registrera aktivitet från enskilda, identifierbara nervceller under lång tid, vilket förtjänar att studeras systematiskt på samma sätt som flexibilitet och inbäddning i en gelatinmatrix studerats i denna avhandling.


Humanister är så historielösa.

Blir man en bättre läkare av att läsa skönlitteratur? En bättre människa? Så fort någon i vit rock gör något uselt måste vi ha den här debatten. Det ska läsas Camus och hållas seminarier, så att ingen gör något uselt igen. För historia ingår inte längre i en humanistisk bildning.

När Eduard Pernkopf tog sin gymnasieexamen i Österrike i början av 1900-talet så ville han egentligen bli musiker. Faderns död tvingade honom dock att använda sin begåvning till något mer praktiskt, så år 1903 påbörjade Pernkopf den yngre sina medicinstudier i Wien. Medicinska fakulteten i Wien hade sedan 1500-talet varit den norra utposten för den italienska synen på anatomi där blivande läkare, konstnärer och filosofer förevisades dissektioner av avlidna av ett brödraskap som också vårdade den avlidne fram till dödsögonblicket och såg till att begravningen ombesörjdes. Närvaro i nattvard efter dissektionen var obligatorisk för alla inblandade. Hos de protestantiska ärkerivalerna i Jena brändes liken och inget filosoferande ägde rum. Pernkopf, med sin konstnärliga läggning och gedigna borgerliga bildning, hade hittat sitt kall och steg snabbt i de akademiska graderna. När han från sin professur i anatomi blev utsedd till dekan för medicinska fakulteten 1938 hade han också varit medlem i nationalsocialistiska Sturmabteilnung i fem år och drömt om att skapa den perfekta anatomiatlasen ännu längre. Efter att ha rensat fakulteten från alla icke-arier så fick Pernkopf tillgång till nyavrättade lik på män, kvinnor (inklusive flera värdefulla gravida) och barn att låta avbilda i olika stadier av dissektion. Topographische Anatomie des Menschen anses än idag av många vara den mest fulländade anatomiatlasen som existerar och ett stort konstverk, även om hakkorsen och SS-symbolerna diskret retuscherats bort i senare upplagor.

Samtidig med Pernkopf var en ung Konrad Lorenz, som mellan 1928-35 var forskarassistent i anatomi vid fakulteten. Som ung hade Lorenz läst Nils Holgerssons resor och utvecklat ett livslångt intresse för gäss som skulle leda till ett Nobelpris 1973, men först skulle han som övertygad nationalsocialist varna för rasblandning och studera de polska genernas underlägsenhet i ockuperade Poznan. Till skillnad från Pernkopf så refomerades han efter krigsslutet och skrev och debatterade pacifism, rasism och vetenskapsteori med bland andra barndomsvännen Karl Popper.

Hans Berger tog examen från Casimiranium Coburg, läroverket som Johann Wolfgang von Goethe räknade som Tysklands främsta för humanistisk bildning, år 1892. Efter att ha erhållit en läkarexamen i Jena samarbetade han med den stora neuroanatomen Korbinian Brodmann och 1924 registrerade Berger det första elektroencefalogrammet. Kollegorna betvivlade hans fynd och framgångarna uteblev, men genom att gå med i SS och erbjuda sina expertkunskaper till den Erbgesundheitsgericht som avgjorde vilka undermänniskor som behövde steriliseras för den ariska rasens överlevnad så fick Berger ändå 1938 den professur han eftertraktade.

En anekdot till innan någon får för sig att detta handlar om nazism:

Bruno Bettelheim var inte nazist. I mitten av 30-talet doktorerade han i Wien på Kants plats i konsthistorien, men som jude skickades han snart till koncentrationslägren i Dachau och Buchenwald. 1939 flydde han till USA och lyckades genom att ge sken av att hans doktorat var i psykiatri bli en av psykoanalysens förgrundsgestalter på den sidan Atlanten. Han grundade barn- och ungdomspsykiatri som medicinsk specialitet, skrev ett flertal böcker om bland annat litteraturkritik och psykoanalys och populariserade koncept som kylskåpsmodern och parentektomin. Föräldrar till autistiska barn jämförde han med koncentrationslägervakter och med konst, litteratur och hårda spöstraff sade han sig kunna bota autism i en i stort sett helt förfalskad forskningsgärning.

De fyra männen hade det gemensamt att de frodades bland Weimartidens dichter und denker, diktare och tänkare. När dessa byttes ut mot richter und henker, domare och bödlar, gick det som det gick, men i Tysklands konstnärliga och intellektuella elit var de som fiskar i vattnet.

I ljuset av dessa och många andra belästa medicinmäns illdåd är det anmärkningsvärt med vilken tvärsäkerhet Björn Wiman i DN förkunnar att Macchiariniskandalen hade kunnat undvikas om bara de inblandade hade läst mer klassisk litteratur. Men blir man en bättre läkare av att läsa skönlitteratur? Ett experiment som ofta hålls fram som bevis för att läsning leder till ökad empati är en studie som publicerades i Science 2013, som visade att skönlitteratur tillfälligt kunde förbättra det som kallas theory of mind, en form av interpersonell förståelse. En väl studerad grupp med alldeles utmärkt theory of mind är psykopater, så kanske är det inte så konstigt att Tyska Rikets bästa humanistiska läroverk producerade sådana monster. Läkare och läkarstudenter läser så vitt vi vet lika mycket eller mer skönlitteratur än många i motsvarande position i samhället (det har studerats lite av och till, för den som är nyfiken) och på de traditionsrika medicinska fakulteterna har alltid klassisk bildning hyllats.

Men blir man en bättre läkare av att läsa skönlitteratur? P C Jersild ställde frågan i en ledare i DN för snart femton år sedan. Filosofer var mer optimistiska än läkare, svarade han. De senare har själva råkat ut för situationer som satt deras karaktärer på prov skriver han och tangerar det socialpsykologiska fundamentala attributionsproblemet. I ett numera klassiskt experiment från 1967 manipulerades försökspersoner i sina läsningar av texter om Fidel Castro genom att man lät dem tro att författarna antingen skrivit texten av fri vilja eller singlat slant för att ta ställning för eller emot Castro. För våra egna handlingar kan vi lätt se betydelsen av vilken situation vi befinner oss i, men andra människors handlingar tillskriver vi deras karaktär. Försökspersoner som trodde att texterna de läste producerats av slumpen uppfattade ändå författarna till en del texter som partiska till Castros fördel. Kanske önskade de att dessa inbillade författare hade läst mer klassisk litteratur.

Carleton Gajdusek lärde sig observera naturen av sin älskade tant Irene, entomolog på Cornell, och att observera människor av dennas make, poeten farbror Vandee. Gajdusek blev mycket riktigt också en framstående matematiker och biolog som fick ett Nobelpris i medicin 1976 för sin upptäckt av prionsjukdomar, men också en produktiv och empatisk etnolog som aldrig försatte en möjlighet att diskutera litteratur eller poesi i sina böcker eller många brev. 1997 greps han då uppgifter om sexuella övergrepp på de mer än 50 mikronesiska barn han adopterat nådde polisen i USA. Kan en framstående tänkare, människokännare och läsare också vara en av de värsta pedofilerna i modern tid?

Det är lockande att dra slutsatsen att dessa belästa män (Det finns ingen anledning att vara fin i kanten: de är alltid män.) inte kan ha förstått innebörden av vad de läst, inte läst på rätt sätt. En som hade varit öppen för den möjligheten var Ezra Pound, den store poeten och kritikern som upptäckte och stöttade författare som T.S. Eliot, James Joyce och Ernest Hemingway. Den senare skrev om honom:

He defends his friends when they are attacked, he gets them into magazines and out of jail. He introduces them to wealthy women. He gets publishers to take their books. He sits up all night with them when they claim to be dying. He advances them hospital expenses and dissuades them from suicide.

I sin pamflett Läsandets ABC ger Pound sin onekligen väl underbyggda syn på inte bara vad en ung författare behöver läsa, utan också hur och varför, eller för den delen hur man tittar eller lyssnar på en annan människa eller börjar tänka, självständigt eller som någon annan. Fem år senare skrev han för att varna sina vänner för att Franklin D Roosevelt var judarnas marionett och signerade med Heil Hitler. Litteraturen gjorde honom kanske inte så mycket godare, men den gjorde i alla fall hans Cantos, ett långt ode till Mussolini, mer läsbart.

Läsbar är också den artikel om medicinsk etik som Paolo Macchiarini och en annan förespråkare för regenerativ medicin författat tillsammans med en framstående bioetiker från New York University. Den som letar efter noggrant valda ord om vikten av ordentliga djurförsök innan nya behandlingar testas på människa, patientsäkerhet, eller hur tillit byggs mellan forskare, behandlare och patienter kommer inte bli besviken. Vad Macchiarini har för åsikt om Främlingen kan man bara spekulera kring, men bli inte förvånade om den är lika initierad, empatisk och ovidkommande som hans åsikter om medicinsk etik.


Blir man en bättre läkare av att läsa skönlitteratur? Ja, man blir i alla fall en mer välpolerad läkare, och man ska inte fnysa åt vältalighet och språklig förmåga när saker ställs på sin spets. Men nej, så väldigt många hänsynslösa eller rent onda läkare har också varit poeter eller självutnämnda människovänner att beläsenhet knappast kan tas som inteckning för god medicinsk praktik eller rättrådighet. 

Vad bör hända med Macchiarinis artiklar?

Vad ska hända med uppenbara fall av forskningsfusk? Hur nitiskt bör institutioner och redaktörer rota ut ruttna ägg ur redan publicerat material och har detta ens någon betydelse för forskarvärlden i stort? Jag hade egentligen tänkt skriva om detta utan att nämna Paolo Macchiarini, men allt eftersom skandalen kring Karolinskas stjärnkirurg rullas upp i media blir det svårare och svårare att ta upp dessa frågor utan att han kommer på tal. Här följer i alla fall ett försök att reda ut en del kring ovanstående frågor.

Macchiarini är alltså, för den som missat Vanity Fairs smått bisarra reportage om honom och Dokument Inifråns två första program om hans katastrofala transplantationsförsök, kirurgen på Karolinska Institutet som utmanar om titeln Mest Ökända Fuskare Någonsin. Under några år gjorde han sig ett namn som den förste som lyckats transplantera in ett syntetiskt organ täckt med stamceller, tills hans kollegor slog larm om att inte allt stod rätt till. I maj 2015 resulterade detta i en rapport som uppmärksammades i bl.a. Science som slog fast att sju av Macchiarinis artiklar var missvisande eller direkt lögnaktiga. Konkret så handlar det om att experimentera på människa utan etiskt tillstånd och att skönmåla resultaten av kirurgin, inklusive att framställa ett ingrepp som framgångsrikt trots att det ledde till patientens död. Macchiarini själv har reagerat med att skriva ett öppet brev där han anklagar sina granskare för ohederlighet och försvarar sig med att han aldrig tvingats dra tillbaka någon av studierna eller fällts för något och att allt därför är som det ska. Det är inte ofta kirurger säger att operationen var en framgång bortsett från att patienten dog utan att avsiktligt försöka parodiera hela sin yrkeskår. Macchiarini är en fuskare i alla meningsfulla bemärkelser av ordet, men än så länge har de granskade artiklarna inte dragits tillbaka.

Vad innebär det att en artikel dras tillbaka och varför spelar detta någon roll? En vetenskaplig studie kan dras tillbaka på initiativ av författarna eller redaktören på den tidskrift som publicerat den. Orsakerna varierar, men det kan röra sig om allt från relativt oskyldiga saker som att resultaten förvrängts av ren klantighet till att data avsiktligt förfalskats och liknande ohederlighet. Att dra tillbaka en eller rent av flera av sina artiklar kan med andra ord uppfattas som både hedervärt, om det handlar om att rätta ett ärligt misstag, och som en skampåle för den som ertappats med handen i kakburken. Mellan 1982 och 2002 var oavsiktliga misstag den vanligaste orsaken till att studier drogs tillbaka, men andelen artiklar som dras tillbaka på grund av direkt fusk har ökat under senare år till den grad att ohederlighet och fusk stod för två tredjedelar av tillbakadragna artiklar år 2012. Oavsett vilken anledningen är till att en artikel dras tillbaka så blir resultatet att förläggaren markerar den som retracted. Framtida läsare kan granska innehållet, samtidigt som det framgår att artikeln i sin helhet är så bristfällig att resultat och slutsatser inte är pålitliga, oavsett vilken anledningen må ha varit till att den drogs tillbaka till att börja med. Det är den sista försvarslinjen i den akademiska världens referentgranskningssystem som ska stå som garant för vetenskapens transparens och förmåga att rätta sina egna misstag.

Frågan blir då vilken effekt sådana korrigeringar verkligen får. Ett av årets nyord 2015 var faktaresistens, och det finns en oro för att ingen eller alltför få bryr sig om att misstag rättas. I USA marknadsfördes munsköljen Listerine under mer än 50 år som en effektiv behandling mot förkylningar och halsont, tills en federal domstol beslutade att tillverkaren inte bara var tvungen att upphöra med detta och liknande påståenden, utan också offentligt göra avbön från dem. I 16 månader från 1978 till 1980 sändes TV-annonser till den då anmärkningsvärda kostnaden 10 miljoner dollar där alla tidigare påståenden om Listerines effekt mot förkylning drogs tillbaka. Problemet var bara att konsumenter fortsatte att tro att det var en verksam behandling mot förkylning i alla fall, trots att de kände till annonserna. Oron att forskare kanske reagerar mer som konsumenter av munvatten än man hade kunnat önska är välgrundad. Den enskilt mest citerade, vilket räknat kan översättas till mest inflytelserika eller betydelsefulla, tillbakadragna artikeln någonsin har fått mer än 75% av sina citeringar efter det att den drogs tillbaka 2007. Skulle det ens spela någon roll om Macchiarinis artiklar drogs tillbaka? Det går förstås inte att spå in i framtiden, men Macchiarinis fall liknar två andra uppmärksammade fall av forskningsfusk, som hanterats på väldigt olika sätt.

Att fuska i sju studier må vara illa, men än så länge hålls rekordet för flest tillbakadragna artiklar av den japanske anestesiologen Yoshitaka Fujii, som 2012 tvingades dra tillbaka inte färre än 172 enskilda studier. Det hela började redan år 2000 då några forskare i en insändare med mycket illa dold sarkasm konstaterade att Fujiis resultat var ”incredibly nice!” I likhet med Macchiarini hade han strösslat sina artiklar med vad som var tänkt att uppfattas som samvetsgranna rapporter av de biverkningar hans försökspersoner upplevt. Till skillnad från Macchiarini så ”glömde” Fujii inte att nämna att han faktiskt tagit kål på sina patienter. Fusket låg i att uppgifterna om biverkningar var helt och hållet påhittade, vilket också ledde till att det upptäcktes då de följaktligen var orealistiskt lindriga. Tio år och ett antal skandaler senare så var det uppenbart att Fujii dragit samma skröna 172 gånger och samtliga artiklar drogs tillbaka.

Som kontrast till detta tittar vi på Fazlul Sarkar, världsberömd och numera ökänd patolog i USA. För ett par år sedan började folk få upp ögonen för detaljer i Sarkars artiklar på forskningscomunityt PubPeer. Där ägnar sig medlemmar av vad som på engelska brukar kallas post publication peer review, det vill säga ett slags retroaktiv referentgranskning. Histologibilder verkade ha förfalskats och frågetecken dök upp om flera av Sarkars western blots. Det verkar som om åtminstone en handfull av hans mycket imponerande rad av publikationer innehåller direkt fusk. Sarkars blivande arbetsgivare University of Mississippi hörde talas om oegentligheterna och valde att riva hans anställningskontrakt och i ett klassiskt fall av att skjuta budbäraren så ligger Sarkar sedan dess i en rättslig tvist med PubPeer. Till skillnad från Fujii så har Sarkar inte tvingats dra tillbaka någon artikel, i alla fall inte än, men fallet är omskrivet i t.ex. Nature och Science så det är ingen överdrift att säga att han och hans forskning är ungefär så ifrågasatt man kan bli utan att faktiskt dra tillbaka några artiklar.

Så hur står sig Fujiis respektive Sarkars artiklar mot varandra i en jämförelse?

Låt oss börja med att titta på hur det gått för Fujiis artiklar sedan de drogs tillbaka. Både Google Scholar och Web of Science markerar tillbakadragna artiklar, citeringar och har öppna APIn, så har man bara lite programmeringsfärdigheter är det lätt att följa antalet citeringar per år. Tyvärr så har jag inte lite programmeringsfärdigheter så det är inte ett alternativ, men jag är ganska envis. Om man plottar antalet citeringar (För de av Fujiis arbeten som citeras över huvud taget. Förvånansvärt många av de tillbakadragna artiklarna har inte citerats alls. Man kan tycka att en så nitisk fuskare hade kunnat koka ihop lite intressantare artiklar.) före tillbakadragningen, sedan tillbakadragningen minus år 2015 samt till slut för enbart år 2015 så ser det ut så här:







Redan här kan man ana att Fujii kämpat med sin trovärdighet sedan debatten om hans eventuella fuskande tog fart i början av 2000-talet. Antalet citeringar minskar och av de som återstår är flera olika analyser och brev till redaktörer som argumenterar för att Fujiis arbeten baseras på fusk. Men inte alla. Flera av de tillbakadragna studierna citeras i två olika meta-analyser utgivna flera år efter studierna officiellt drogs in och klassificerar genomgående Fujiis studier som välgjorda och tillskriver den fabricerade datan i dem högt evidensvärde. Onekligen finns en tendens till faktaresistens även bland kritiskt granskande forskare. Om man istället plottar andelen av citeringar tillhörande de tre tidsintervallerna så ser det ut så här:



Även om plotten är rätt brusig så ser man en sak rätt tydligt: De flesta av Fujiis citeringar som tillkommit efter att artiklarna dragits tillbaka är i relativt nypublicerade artiklar. Detta stämmer överens med att vetenskapliga artiklar över lag har relativt korta bäst före-datum och flera av dessa citeringar kommer säkert från artiklar som var på väg i tryck när Fujiis artiklar drogs tillbaka. Därför räknar vi antalet citeringar under 2015 också, vilket är tillräckligt långt efter att artiklarna dragits tillbaka för att säkert kunna anta att de texter som citerar Fujii bör ha haft bättre koll. Den mörkröda andelen av citeringarna förefaller också vara betryggande liten. Forskare kanske inte är så dumma i alla fall.

Låt oss nu jämföra med Fazlul Sarkars kritiserade artiklar.

Dessa har som sagt inte dragits tillbaka och det är inte alls säkert att de allihop innehåller avsiktligt fusk, men poängen är inte att avgöra om de borde dras tillbaka utan om de tagit skada av att folk anser att de borde dras tillbaka och skandalerna som följt med detta. Med undantag för en artikel publicerad 2014 så är samtliga publicerade innan Fujiis studier drogs tillbaka. Om man plottar de omdebatterade studierna som ovan så ser det ut så här:



Det finns mycket som skiljer de två forskarna åt, men Sarkar verkar onekligen ha varit populärare år 2015, även om man bortser från hans högre antal citeringar i absoluta tal. Vill man kan man göra ett T-test på andelen av Sarkars publikationer som kom det året och jämföra det med Fujiis publikationer från samma period (jämför man med alla Fujiis tillbakadragna publikationer så får man väldigt stora skillnader, men av uppenbara skäl är de inte att lita på), och det vill vi förstås:


Sarkar
Fujii
Medelvärde
0,171079
0,056906
Varians
0,019433
0,003184
Observationer
13
13
Antagen medelvärdesskillnad
0
fg
16
t-kvot
2,73727
P(T<=t) ensidig
0,007306
t-kritisk ensidig
1,745884
P(T<=t) tvåsidig
0,014611
t-kritisk tvåsidig
2,119905


I vår ovetenskapliga lilla studie så verkar det i alla fall som om det finns en signifikant skillnad mellan Sarkars och Fujiis popularitet år 2015 (jämfört med tidigare år), till den förstnämndes fördel. Fujiis vetenskapliga karriär förefaller vara över i och med tillbakadragningarna. Han har fortsatt att publicera nya, förmodat korrekta studier sedan 2012 som (egenciteringar oräknade) citerats sammanlagt sju gånger. Ouch. Sarkars inflytande däremot, knatar på relativt obehindrat. Detta kan delvis förklaras av att välciterade artiklar har längre livslängd än sina mindre populära syskon, men även Fujii har en del rätt framgångsrika publikationer, som dock är mer eller mindre stendöda sedan de drogs tillbaka.


Frågan är då vilken bana vi vill att Macchiarinis karriär ska ta. Som fusk räknat är hans artiklar ytterst genomsnittliga: Publicerade i stora tidskrifter med ansvaret spritt över många medförfattare och publicerade från länder med tvivelaktig forskningsinfrastruktur, som t.ex. Ryssland. Det som gör Macchiarinis fusk så unikt är inte kopplat till rent vetenskapliga värden, utan att han tagit livet av folk som hade kunnat leva fullgoda liv och hans slående kluster B-personlighet. Icke desto mindre så spelar det roll om de kritiserade artiklarna får finnas kvar som del av den nominellt respektabla forskningsvärlden. Med tanke på att fusket är publicerat i så pass väl ansedda tidskrifter som de är, som i och för sig naturligtvis drar till sig fler fuskare men därför också är väldigt nitiska när det gäller att dra tillbaka tvivelaktiga artiklar så är det inte otroligt att så också kommer ske, förr eller senare. Men inte minst av rättviseskäl är det önskvärt att Macchiarinis karriär blir som Fujiis och inte som Sarkars.

#adhdpiller

Så. Den löjliga hashtaggen i titeln är alltså inget jag själv hittat på. SR:s program Vetenskapsradion har kört en granskande serie med det smått effektsökande namnet ADHD och pillerboomen som de senaste veckorna tagit upp olika alarmerande aspekter av alla journalisters favoritdiagnos. Serien drog på sig kritik redan innan den sändes, bland annat från mig, för att att manuset i annonseringen verkade följa SVT:s rätt förskräckliga program på samma ämne från i våras. Därför blev jag positivt överraskad när de första avsnitten sändes förra veckan, för att dessa inte var så usla som befarat. Flera forskare tilläts ge nyanserade för- och emot-resonemang om frågor som inte är helt enkla i intervjuerna och jag började undra om jag inte varit lite orättvis mot SR. 

Den här veckans avsnitt (1 och 2) har dock ganska tydligt gjort klart att farhågorna var välgrundade, men också illustrerat vad som ofta går fel när journalister slår klorna i vetenskap.

Veckans första avsnitt om ADHD handlar om Allen Frances kritik mot den amerikanska diagnosmanualen DSM 5 i synnerhet och diagnoser i allmänhet. Frances är en pensionerad psykiatriker som på äldre dagar gjort sig ett namn genom att kombinera raljanta utfall mot allt och inget med att på ett rätt formelaktigt sätt envisas med att rabbla upp sina meriter från framför allt 70- och 80-talen på ett iögonenfallande Guillioueskt sätt. Tesen han saluför i Vetenskapsradions inslag kan sammanfattas så här: Big Pharma kan inte påverka det system som diagnoser ställs med, men i jakt på ökade intäkter så har läkemedelsindustrin blivit väldigt duktig på att utnyttja det. I USA har detta lett till en omfattande överdiagnosticering av både psykiatriska och somatiska sjukdomar, främst på grund av avsaknaden av fungerande marknadsreglering. Allt detta är okontroversiellt, men Frances slutsats att man därför måste avskaffa inte bara det befintliga systemet, utan systematisk diagnostik över huvud taget. Tanken är att en psykiatri liknande den som fanns under 1900-talets första hälft, där psykiatrikern var mer konstnär än läkare, skulle bli så oförutsägbar att Big Pharma inte skulle hitta något system att exploatera för profit. Detta är inte helt okontroversiellt, men det följer en intern logik. Att det är just systematisk diagnostik i allmänhet och inte bara DSM som är måltavlan framgår av att även ICD, WHO:s egna diagnosmanual (som SR:s journalister karaktärstypiskt genomgående benämner IDC), också får klä skott för kritiken helt enkelt för att den är en systematisk samling av diagnoser. Det är alltså det systematiska, vetenskapliga arbetet med konkreta diagnoser inom psykiatrin som framställs som ett problem här.

Men man kan ju ändra sig! Mot slutet av måndagens program lanseras uppfattningen att "det är dags att skaffa nya sätt att diagnosticera psykisk sjukdom", i bemärkelsen att det vore mycket bättre om vi visste exakt vad som orsakade psykiska sjukdomar och om det dessutom fanns ett enkelt sätt att mäta detta. Detta tas upp eftersom amerikanska National Institutes of Mental Health delat ut enorma anslag till forskning för att ta fram sådana biomarkörer för psykisk sjukdom, utan att det påverkat utformningen av DSM.  Här har SR skakat av sig resonemangen om att förhindra läkemedelsindustrin från att exploatera diagnosmanualer för att istället undra om det inte är fel diagnosmanual man har i USA. Helt plötsligt är alltså systematisk diagnostik något önskvärt, bara det sker på ett mer biologiskt sätt.

Men man kan ju ändra sig! I tisdagens program, som handlade om den franska psykiatrins underdiagnostik av ADHD, är felet med DSM istället att den har ett alldeles för biologiskt synsätt. Frankrike har nämligen en alldeles egen diagnosmanual som i mycket högre grad än DSM och ICD följer Freuds läror. Att detta också är en av huvudskälen till att fransk psykiatri är tämligen ökänd internationellt dyker i förbifarten upp när en fransk psykiatriker medger att det i och för sig inte finns så bra vetenskapligt stöd för den franska psykiatrin, men att han ändå tycker att den är rätt bra.

Nu börjar det bli uppenbart varför detta inte ska förväxlas med vetenskapsjournalistik bara för att namnet på programmet råkar vara Vetenskapsradion. Intervjuerna med forskare, patienter och anhöriga är mycket välgjorda och nästan alla som får komma till tals har intressanta saker att bidra med. Utöver de kontroversiella figurerna som redan nämnts låter man också svenska forskare få kommentera det som sagts ganska ingående. På det stora hela så är det ett ganska bra debattprogram. Något som nästan helt saknas är däremot vetenskap. Vid några enstaka tillfällen nämns vetenskapliga studier om det som är frågeställningen för programmet, men på det stora hela är innehållet helt baserat på att folk tycker saker. 

Frances tycker till exempel att det är absurt att nästan en fjärdedel av USA:s befolkning drabbas av en kortare eller längre episod av psykisk sjukdom varje år, och att det snarare borde röra sig om ungefär 5% av befolkningen. Detta har han säkert sina skäl till att tycka, men WHO:s data ger snarare stöd för att det är Frances som är ute och cyklar. När man ändå intervjuade forskare från KI hade det ju kunnat vara klädsamt att intervjua Paul Lichtenstein som råkar forska om just prevalensen av ADHD och medicineringens effekt på suicidalitet (eller åtminstone läsa en artikel eller två på området), men istället nöjer man sig med en fransk psykiatrikers filosoferande om postmodernitet (Hans ord, inte mitt.) och vad hans magkänsla säger i frågan. I avsnittet om ADHD-medicineringens biverkningar (och ingen förnekar att dessa finns) gör man ett stort nummer av varningarna för att ADHD-medicinering skulle kunna leda till självmord, men man bemödar sig inte att försöka reda ut om de aktuella medicinerna faktiskt ökar risken för självmord. (Strattera verkar inte göra det och metylfenidat är inte sämre än Strattera, om någon undrade.) Efter att i flera avsnitt ha upprepat budskapet att det ökande antalet ADHD-diagnoser till så mycket som 5% av svenska pojkar måste vara en del av en överdiagnostik så nämndes i tisdagens avsnitt i förbigående en metaanalys som satte den verkliga prevalensen kring 7%, men då bara för att den franske psykiatrikern var mitt inne i sin utläggning om postmodernitet och behövde något att inte tro på. Vad gäller ambitionen att göra psykiatrin mer biologiskt grundad så är detta ett enormt ämne med flera egna tidskrifter och stora forskningsanslag, men det räcker inte att bara bestämma att DSM ska grundas på biologiska förklaringar av psykisk ohälsa om inte forskningen kan leverera svar. De omtalade och efterlängtade prykiatriska biomarkörerna har det hittills i år publicerats knappt 700 vetenskapliga studier på, men inget av detta är validerade eller tillförlitliga metoder redo för praktiskt bruk. Att kritisera DSM för att inte inkludera kunskap som kanske aldrig kommer finnas är en smula fånigt.

Det är förstås inget fel på lite debatt, eller ens att man alltid väljer att ge färgstarka stollar lite extra utrymme för att det gör lite torra ämnen som epidemiologi och psykiatri mer underhållande. Dessa är journalistiska överväganden som jag i grund och botten inte förstår mig på och därför inte lägger mig i. När det gäller just vetenskapsjournalistik så tänker jag sticka ut hakan och säga att den inte förtjänar sitt namn om man separerar den för mycket från vetenskap. Precis som den mysige franske psykiatrikern bedyrar att mysig fransk psykiatri kan vara bra trots att den är ganska ovetenskaplig så kan jag köpa att Vetenskapsradions serie om ADHD kanske är bra åsiktsjournalistik, men den är inkonsekvent, tramsig och ovetenskaplig.

Räkna med Gardasil

Idag hoppar TV4 inte helt oväntat på Svenska Dagbladets senaste försök att misstänkliggöra vaccinationsprogrammet mot HPV, avsett att förebygga livmoderhals- och nasofarynxcancer. Det hela började med att Ingrid Atterstam okritiskt varnade för möjligheten att HPV-vaccin kan leda till de ovanliga syndromen POTS of CRPS. Bakgrunden är att man nu utreder detta samband trots att i stort sett ingenting talar för att det är verkligt, eftersom framför allt Japan valt att göra inskränkningar i vaccinationsprogrammet, trots svidande kritik från forskarhåll. I en ny artikel om hur upphandlingen av Gardasil gått till upprepar hon nu hur oroande dessa biverkningar är. Upphandlingen är intressant, särskilt med tanke på hur illa den förra sköttes, men som på beställning hakar nu TV4 på med ett inslag om hur farliga biverkningar Gardasil har. TV4 har tidigare sänt ett egenproducerat inslag om Gardasil där de genom att intervjua ett antal ökända tokstollar ger sken av att vaccinationen varken förebygger cancer eller är säkert. Den gången försökte man antyda att Gardasil ger Guillan-Barré (det gör det inte) och autism (självklart inte). Att HPV-vaccination minskar insjuknandet i cancer är a alla fall okontroversiellt:



Vad gäller CRPS så har det rapporterats hos allt som allt 230 stycken av de 8.75 miljoner flickor som vaccinerats i Japan, eller ett fall per 12 681 vaccinerade. Det kan ju låta oroande, men då ska man veta att CRPS har en incidens i normalbefolkningen på 26 fall per 100 000, dvs. ungefär dubbelt så vanligt. Det här skulle man kunna tolka som att Gardasil skyddar mot CRPS, men sannolikt är sambandet bara underrapporterat. Att CRPS skulle vara vanligare bland vaccinerade låter i alla fall inte helt rimligt.

POTS vet man inte riktigt hur vanligt det är, men en uppskattning säger ungefär 170 fall/100 000 individer/år. I Danmark har man fått upp ögonen för ett eventuellt samband mellan POTS och vaccinationer sedan 17 flickor drabbats av syndromet efter att ha fått Gardasil. Med tanke på de hundratusentals flickor som vaccinerats i Danmark är inte det så väldigt oroande. You do the maths.

Det raljanta uttrycket neojournalistik, dvs. att aldrig kolla en story som helt uppenbart är för bra för att vara sann, är ungefär vidden av SvD:s och TV4:s vetenskapsjournalisters ambitioner. Med tanke på hur många som nästan säkert kommer undvika vaccinationer pga dessa senaste skitscoop är det fullt möjligt att SvD:s och Bonnierkoncernens journalister är mer skadliga för tonåringars hälsa än vaccin, och för säkerhets skull tänker jag inte kolla upp om det stämmer. Det låter så bra att jag tänker skriva det i alla fall. 

Lite om att göra som alla andra gör

Brasklapp: Anders Hjern, professor i barnmedicin, har skrivit ett på alla sätt bättre inlägg i denna debatt än jag förmår. Nedanstående är i alla fall min åsikt i ämnet.

Inlägget jag skrev om åldersbedömningar av ensamkommande flyktingbarn för en dryg månad sedan stöter ideligen på patrull. För den som inte känner för att läsa det så handlar det om osäkerheten i de medicinska åldersbedömningar som en avsevärd del av svensk borgerlighet nu ropar efter. Invändningarna har varit två stycken, som upprepats in absurdum i mail, på facebook och twitter. Den första är att inte alla som är yngre än 18 egentligen är barn, enligt något mått som man gärna berättar om i 900 ord. Gärna med fina efterslängar av det här slaget:



Och så kan man ju tycka. Man kan också tycka att Istanbul egentligen heter Konstantinopel, men nu har vi i alla fall bestämt att Istanbul heter Istanbul och att alla under 18 är barn. Vad du tycker i den frågan är inte så intressant i något sammanhang där dessa definitioner spelar någon roll, som t.ex. myndighetsbeslut. Det är bara är så.

Den andra invändningen är att medicinska åldersbestämningar ju används i andra länder, så då borde också Sverige göra det.


Av dessa två har nu den senare, som verkar sitta i Riksdagen för Centerpartiet, skrivit ett inlägg på Dagens Samhälle där han talar sig varm om medicinska ålderbedömningar, baserat på hur det politiska läget är i andra länder. Låt oss titta lite närmare på detta resonemang.

Till att börja med: Att säga att en åtgärd är lyckad bara för att den tillämpas i utlandet är befängt. Detta resonemang kan användas om vilken drakonisk politik som helst, för absurda resultat. Ta bara den politik du tycker sämst om i utlandet (Maoism? Nazism? Precis allt med belgisk politik?) och fråga dig varför vi inte kan göra likadant i Sverige, om man nu kan där borta. Det är klart att vi kan. Det skulle vara skit, men Yes we can!

Danielsson lyckas få in båda de huvudsakliga problemen med sitt resonemang i ett litet stycke:

Medan övriga EU-länder i betydande utsträckning gör exempelvis handleds- och tandröntgen för att med rimlig säkerhet fastställa åldern i tveksamma fall sker detta numera knappast alls i Sverige, bland annat beroende på stor tveksamhet från barnläkare och Barnläkarföreningen.
Det första av intresse här är hur oviktigt han tycker att Barnläkarföreningens beslut att vägra utföra åldersbestämningar är. Skälen för detta har han fått förklarat för sig av mig och andra många gånger tidigare, men han har konsekvent valt att beskriva det som ett utslag av svenskt högmod, eftersom ju andra länder har andra regler. Detta stämmer helt enkelt inte. Kritiken är minst lika hård i länder där man är mer nitisk med att tillämpa dessa metoder:

1) I Storbritannien, som ofta framhålls som ett föredöme av förespråkarna för medicinska ålderbedömningar, har British Medical Association, British Dental Association, General Medical Council, Dental Council, Royal College of Paediatrics and Child Health, Royal College of Radiology samt det egna hälsoministeriet, Department of Health, protesterat eller reserverat sig mot metoden. Eftersom metoderna som används är så osäkra har fler än 100 skadeståndsprocesser dragits igång av de som anser sig kunna visa att de fått felaktiga bedömningar, och Croydon dömdes för ett par år sedan att betala ett skadestånd på 1.2 miljoner pund. Brittiska Home Office dömdes 2010 att betala 2 miljoner pund i ett annat fall. Hur mycket pengar man sparar kan diskuteras.
2) Den norska motsvarigheten till SBU, Nasjonalt Kunnskapssenter, har utrett kvaliteten på åldersbedömningarna som sker där och det är inte särskilt upplyftande läsning.
3) Den spanska ombudsmannen varnar för metoden och hur den används i Spanien. 
4) European Society of Paediatric Endocrinonology har dömt ut radiologi som totalt värdelöst i åldersbestämningar och rekommenderar att det aldrig används.

Den här listan kan göras hur lång som helst, men poängen är denna: Metoderna som politiker och ledarskribenter skriker efter är skit. Inte bara inom Svea Rikes gränser, utan överallt på jorden. Att skit är olika populärt i olika länder påverkar inte det faktum att det är skit. Man kan polera en komocka hur länge man vill, men man kan aldrig spegla sig i den.

Vilket för oss till den andra bristen i Danielssons resonemang, nämligen hans blinda tro på att röntgen "med rimlig säkerhet" kan fastställa åldern i tveksamma fall. Här utvecklar han sitt resonemang i ett senare stycke:

Visst finns det ett osäkerhetsintervall vid åldersbestämning, och även om rimliga skyddsintervall, till exempel ett år, används finns säkert risken att några 17-åringar varje år felaktigt klassas som över 18 år. Samtidigt skulle väldigt många fler – 100- eller tusentals – som är vuxna inte längre kunna söka asyl som barn om Sverige skulle anpassa sig till den åldersbedömningspraxis som övriga EU-länder tillämpar.
Om vi lämnar Danielssons rätt empatilösa inställning att det inte går att göra en omelett utan att knäcka rätt många ägg åt sidan, så vilar hela detta resonemang på att vi känner till felmarginalen i våra mätmetoder och att dessa är rimliga. Båda dessa antaganden är felaktiga, vart och ett för sig, och blir inte sanna av att man slår samman dem. 

För vissa populationer är felmarginalerna kända och ganska små, t.ex. engelska pojkar eller vita flickor från övre medelklassen i New England (just denna senare grupp kan låta orimligt specifik, men det var den population Gruelich och Pyle på 1940-talet utvecklade metoden som används i Sverige idag). Lyckligtvis är det väldigt ovanligt att barn behöver fly till Sverige från dessa områden. Andra populationer har också kända, men större felmarginaler. Det 95%-iga konfidensintervallet på pojkar från Marocko är lite drygt 3 år åt bägge hållen, och det finns grupper där man inte fått bättre standarddeviationer än 5 år. Ett halvt årtionde är rätt mycket för en tonåring. Nu pratar vi inte om rimlig säkerhet längre. Men det blir värre: Det är oftast flyktingar från länder där staten inte utfärdar tillförlitliga papper som berörs av den här sortens bedömningsproblematik, framför allt Afghanistan, Somalia och Eritrea. För dessa saknas det helt enkelt felmarginaler. Vi har ingen aning om vad en röntgenbild på en ung afghans handled eller visdomständer säger om vederbörandes ålder. Man kan lika gärna mäta avståndet mellan flyktingens örsnibbar, hur långt han kan spotta eller mängden grus i hans skor. Inget av detta säger något om hans ålder, men självklart så skulle vi kunna införa dessa som obligatoriska mått på ålder om bara tillräckligt många populistiska riksdagsmän vill det. Yes we can!

Allt detta för att Sverige ska "anpassa sig till den åldersbedömningspraxis som övriga EU-länder har." Som precis samtliga experter på området, i alla länder, är helt överens om är värdelös. Det framgår inte vari skadan att inte följa strömmen mot bättre vetande ligger, men anledningen till att vi med alla medel måste undvika att ge asyl till 19-åringar är alltså att det verkar som om Sverige är lite för bra, eller i alla fall inte tillräckligt dålig, på att lyssna på vetenskapen.