Dödade kvinnor

Så, Aftonbladet har kört en serie artiklar om dödligt våld mot kvinnor ett tag nu, och det är ju bra. Alla, inklusive kvinnomördare, tycker ju att våld mot kvinnor är oacceptabelt så man kan ju fråga sig varför det inte försvinner. Alla försök att belysa mäns våld mot kvinnor, särskilt det dödliga, borde därför vara välkomna och Aftonbladet förtjänar således en eloge för ansatsen.

Problemet är att den senaste granskningen/krönikan i serien är skit.

Kerstin Weigl och Kristina Edblom är namnen bakom vad som bara kan kallas för ett mellanting mellan granskande reportage och anklagande krönika i Aftonbladets Dödade kvinnor-satsning. Ämnet för texten är att kvinnomördare, i likhet med befolkningen i allmänhet, ofta har haft kontakt med psykiatrin någon gång under livet. Ett antal fall med noga utvalda detaljer som antyder att kanske, kanske skulle psykiatrin kunna ha gjort något (vad sägs aldrig) för att förhindra morden. Som Weigl och Edblom inte så lite raljant uttrycker det:

Tog läkarna reda på att han var svartsjuk, inte accepterade separationen, saknade bostad och gick på försörjningsstöd?

Det enkla svaret på den frågan är förstås "Vet inte, för det valde ni att inte skriva ut", men bakom de tramsiga retoriska frågorna ligger det som kommer fram först i slutet av artikeln: Att det skulle vara ett misslyckande från vården när den inte gör en farlighetsbedömning, vilket på något ospecificerat sätt skulle kunnat användas för att förebygga morden i Aftonbladets granskning.

Så varför hindrade inte psykiatrin dem från att mörda? 

Enligt Statens beredning för medicinsk utvärdering kan väl utförda farlighetsbedömningar identifiera vilka psykiatripatienter som kommer begå våldshandlingar i 70-75% av fallen, samt förutse vilka som inte kommer begå våldshandlingar i ca 70% av fallen. Toppen! Då ska man förstås utföra farlighetsbedömningar på psykiatripatienter så hade man kanske kunnat förebygga upp mot tre fjärdedelar av morden begångna av män som kontaktat psykiatrin! Vetenskapen har gett Weigl och Edblom rätt! Case closed, guldspade till Aftonbladet.

Nej. 

Missförstå mig rätt. Man hade verkligen kunnat förebygga en hel del mord med farlighetsbedömningar. Hur är inte helt uppenbart: Att männen sökt sig till psyk betyder ju inte att de har en psykisk sjukdom, eller att det är den psykiska sjukdomen som gjort dem våldsamma. Det är med andra ord varken säkert att det finns något att behandla eller att det man skulle kunna tänkas behandla är orsaken till våldsbenägenheten. Eller, eftersom Weigl och Edblom nu råkar nämna personlighetsstörningar, att det finns en effektiv behandling som den tilltänkte patienten är beredd att ta emot. Det finns förstås ibland möjligheter till andra lösningar, som oros- och LVM-anmälningar eller kontakt med sociala jourer eller polis. Frågan är om inte artikelförfattarna egentligen bara vill att psykiatrin ska låsa in galningarna och slänga bort nyckeln? (Se där, det är visst inte bara Weigl och Edblom som kan komma med insinuanta frågor.)

Okej, så låt oss för diskussions skull ge psykiatrin i uppgift att utföra farlighetsbedömningar på manliga psykpatienter och som sista lösning tvångsvårda de som faller ut som farliga. Hur bra skulle detta fungera? Ni har säkert redan gissat det, men nu ska vi repetera Bayes teorem.

Risken att en patient som skrivs ut från psykiatrin ska begå ett våldsbrott är 2% på 5 år. Våldsbrott efter psykiatrisk vård är med andra ord ett ganska ovanligt utfall, och vid sådana krävs extremt hög specificitet och selektivitet på ett test för att inte ge väldigt många falska larm. Som SBU konstaterat är specificitet och selektivitet för farlighetsbedömningar långt ifrån detta, 70% respektive 69%. För en given manlig psykpatient som blir identifierad som farlig är därför den faktiska risken att han kommer begå ett våldsbrott inom 5 år inte högre än 4.4%. För att förebygga ett våldsdåd (Inte ens ett mord!) skulle vi därför bli tvungna att låsa in 22 män som inte är våldsamma, och för att förebygga de 172 våldsdåd Weigl och Edblom skriver om skulle man behöva låsa in drygt 3900 män i fem år. Och då skulle många som sagt vara lika våldsamma när de väl släpptes ut, eftersom våldsamhet i sig är ganska svårbehandlat.

172 mord är en enorm siffra. Hade någon förutom gärningsmännen själva kunnat förebygga dem så hade det varit fantastiskt. Psykiatrin kan hjälpa genom att behandla psykisk sjukdom och i vissa fall med kontakter till andra myndigheter, men det är inte den trolleriverksamhet som mer eller mindre avsiktligt okunniga drevjournalister försöker antyda.

1 comment: