Antibiotikaresistens är politik

En genomsnittlig svensk konsumerar 7 gram antibiotika om året. Det motsvarar en ganska normal kur mot en okomplicerad infektion om året, ungefär. I stort sett friska trettio-nåntingar som jag konsumerar förstås mycket mindre, men jag räknar med att ta igen det på äldre dar. Det är så det brukar gå. Att vara mallig över sin egen präktighet må vara en svensk nationalsport, men vi är faktiskt inte bäst vid förskrivning till varken människa eller djur:

I Sverige och Finland älskar vi visst doxyferm. I Grekland har man visst medeltidsvecka året om och kör på kloramfenikol.
I Ungern ger man lika mycket kinoloner till djur som vi ger av alla antibiotika sammanlagt.


Det mest uppenbara med de här bilderna är att antibiotikaförskrivning har väldigt lite med medicinskt behov att göra. Så fruktansvärt biologiskt olika kan inte holländare och belgare vara varandra. Är cypriotiska kossor verkligen sju gånger sjukare än irländska? Varför behöver ester bara hälften så mycket antibiotika som finnar? Knappast för att de är friskare. Kanske för att de inte har råd, arv från Sovjettiden eller vad det nu kan vara. Jag är bara medicinare. Fråga en samhällsvetare om du vill veta något. But I digress.

Regeringen har bjudit in till en blocköverskridande satsning mot antibiotikaresistens. Detta borde rimligtvis alla vara överens om att det är nödvändigt. Det som föreslås är i korthet ökad kartläggning, forskning och samarbete. Vad som är än viktigare är att Obamaadministrationen sökt 1.2 miljarder dollar för liknande ändamål. En snabb blick på t.ex. förekomsten av multiresistenta stafylokocker kan ge intrycket att antibiotikaresistens inte är ett svenskt problem:

Hamna inte på sjukhus under solsemestern.

Detta skulle vara att lura sig. I Sverige har vi bara drygt 2000 fall av MRSA per år, men då ska man komma ihåg att ett sådant fall beräknas kosta runt miljonen i samhällskostnader. Förekomsten av andra typer av multiresistenta bakterier i Europa börjar dessutom bli rätt överväldigande:



Det är med andra ord rätt lätt att hålla med om att stora forskningssatsningar på nya antibiotika behövs. Någonting måste vi ju ta kål på bakterier med om vi vill kunna fortsätta operera, ge cytostatika eller rent allmänt bli gamla. Nya antibiotika växer tyvärr inte på träd. I en analys av europeiska smittskyddsinstitutet ECDC identifierades 167 potentiellt antibakteriella ämnen som låg i pipelinen för eventuellt humant bruk. Av dessa klarade sig fem till försök på människa, vilket återspeglas i den rännil av nya antibiotika som registrerats på senare år. Vaccin är kanske ett bättre alternativ, men även där finns frågetecken om t.ex. vad som ersätter bakteriestammar som vaccineras bort. Forskningssatsningar kommer behövas, men teknikoptimism är antagligen inte lösningen i detta fall. Antibiotikaresistens är nämligen ett politiskt och ekonomiskt problem i större utsträckning än ett tekniskt.

För att återgå till de sju grammen antibiotika svensken konsumerar om året. Dessa skulle kunna vara t.ex. 500 mg ciprofloxacin två gånger om dagen i en vecka mot en övre urinvägsinfektion eller i lindrigare fall lite selexid mot en nedre. Den genomsnittlige kinesen, däremot, pillar i sig 138 gram antibiotika om året. Det är 20 doser cipro det, eller 6 gram cefotaxim om dagen i 6 veckor mot en livshotande endokardit vartannat år för var och en av Kinas 1.3 miljarder innevånare. Är folk så sjuka där? Nej, det är inte något fel på kineserna. Det är inte ens något större fel på deras läkare. De gör säkert vad de kan, men sedan 1990-talet finansierar kinesiska staten bara 8% av offentliga sjukhus. Resten bekostas av avgifter och av att vården tillåts lägga på 15% vinst på läkemedel de skriver ut. Denna inkomstkälla täcker hälften av sjukvårdens kostnader, och 50% av vinsten på läkemedel kommer från antibiotika. Inte så konstigt att 75% av alla patienter som söker för influensa ordineras antibiotika när det är receptet som bekostar läkarens lön.

Det är lätt att raljera om det här, eller att gentamycin gått och blivit en bästsäljare i primärvården i Kina, eller att karbapenemer visst lär vara enda alternativet mot okomplicerade urinvägsinfektioner i Syrien nu för tiden, men poängen är denna: Forskare och läkare är nödvändiga och bra att ha, men det är politiker och ekonomer som ska lösa problemet med antibiotikaresistens. 

1 comment:

  1. Tack för ännu ett intressant inlägg. Läser denna blogg då och då med stor behållning. Keep it up! /Henke

    ReplyDelete