Brasklapp: Anders Hjern, professor i barnmedicin, har skrivit ett på alla sätt bättre inlägg i denna debatt än jag förmår. Nedanstående är i alla fall min åsikt i ämnet.
Inlägget jag skrev om åldersbedömningar av ensamkommande flyktingbarn för en dryg månad sedan stöter ideligen på patrull. För den som inte känner för att läsa det så handlar det om osäkerheten i de medicinska åldersbedömningar som en avsevärd del av svensk borgerlighet nu ropar efter. Invändningarna har varit två stycken, som upprepats in absurdum i mail, på facebook och twitter. Den första är att inte alla som är yngre än 18 egentligen är barn, enligt något mått som man gärna berättar om i 900 ord. Gärna med fina efterslängar av det här slaget:
Och så kan man ju tycka. Man kan också tycka att Istanbul egentligen heter Konstantinopel, men nu har vi i alla fall bestämt att Istanbul heter Istanbul och att alla under 18 är barn. Vad du tycker i den frågan är inte så intressant i något sammanhang där dessa definitioner spelar någon roll, som t.ex. myndighetsbeslut. Det är bara är så.
Den andra invändningen är att medicinska åldersbestämningar ju används i andra länder, så då borde också Sverige göra det.
Av dessa två har nu den senare, som verkar sitta i Riksdagen för Centerpartiet, skrivit ett inlägg på Dagens Samhälle där han talar sig varm om medicinska ålderbedömningar, baserat på hur det politiska läget är i andra länder. Låt oss titta lite närmare på detta resonemang.
Till att börja med: Att säga att en åtgärd är lyckad bara för att den tillämpas i utlandet är befängt. Detta resonemang kan användas om vilken drakonisk politik som helst, för absurda resultat. Ta bara den politik du tycker sämst om i utlandet (Maoism? Nazism? Precis allt med belgisk politik?) och fråga dig varför vi inte kan göra likadant i Sverige, om man nu kan där borta. Det är klart att vi kan. Det skulle vara skit, men Yes we can!
Danielsson lyckas få in båda de huvudsakliga problemen med sitt resonemang i ett litet stycke:
Medan övriga EU-länder i betydande utsträckning gör exempelvis handleds- och tandröntgen för att med rimlig säkerhet fastställa åldern i tveksamma fall sker detta numera knappast alls i Sverige, bland annat beroende på stor tveksamhet från barnläkare och Barnläkarföreningen.
Det första av intresse här är hur oviktigt han tycker att Barnläkarföreningens beslut att vägra utföra åldersbestämningar är. Skälen för detta har han fått förklarat för sig av mig och andra många gånger tidigare, men han har konsekvent valt att beskriva det som ett utslag av svenskt högmod, eftersom ju andra länder har andra regler. Detta stämmer helt enkelt inte. Kritiken är minst lika hård i länder där man är mer nitisk med att tillämpa dessa metoder:
1) I Storbritannien, som ofta framhålls som ett föredöme av förespråkarna för medicinska ålderbedömningar, har British Medical Association, British Dental Association, General Medical Council, Dental Council, Royal College of Paediatrics and Child Health, Royal College of Radiology samt det egna hälsoministeriet, Department of Health, protesterat eller reserverat sig mot metoden. Eftersom metoderna som används är så osäkra har fler än 100 skadeståndsprocesser dragits igång av de som anser sig kunna visa att de fått felaktiga bedömningar, och Croydon dömdes för ett par år sedan att betala ett skadestånd på 1.2 miljoner pund. Brittiska Home Office dömdes 2010 att betala 2 miljoner pund i ett annat fall. Hur mycket pengar man sparar kan diskuteras.
2) Den norska motsvarigheten till SBU, Nasjonalt Kunnskapssenter, har utrett kvaliteten på åldersbedömningarna som sker där och det är inte särskilt upplyftande läsning.
3) Den spanska ombudsmannen varnar för metoden och hur den används i Spanien.
4) European Society of Paediatric Endocrinonology har dömt ut radiologi som totalt värdelöst i åldersbestämningar och rekommenderar att det aldrig används.
Den här listan kan göras hur lång som helst, men poängen är denna: Metoderna som politiker och ledarskribenter skriker efter är skit. Inte bara inom Svea Rikes gränser, utan överallt på jorden. Att skit är olika populärt i olika länder påverkar inte det faktum att det är skit. Man kan polera en komocka hur länge man vill, men man kan aldrig spegla sig i den.
Vilket för oss till den andra bristen i Danielssons resonemang, nämligen hans blinda tro på att röntgen "med rimlig säkerhet" kan fastställa åldern i tveksamma fall. Här utvecklar han sitt resonemang i ett senare stycke:
Visst finns det ett osäkerhetsintervall vid åldersbestämning, och även om rimliga skyddsintervall, till exempel ett år, används finns säkert risken att några 17-åringar varje år felaktigt klassas som över 18 år. Samtidigt skulle väldigt många fler – 100- eller tusentals – som är vuxna inte längre kunna söka asyl som barn om Sverige skulle anpassa sig till den åldersbedömningspraxis som övriga EU-länder tillämpar.
Om vi lämnar Danielssons rätt empatilösa inställning att det inte går att göra en omelett utan att knäcka rätt många ägg åt sidan, så vilar hela detta resonemang på att vi känner till felmarginalen i våra mätmetoder och att dessa är rimliga. Båda dessa antaganden är felaktiga, vart och ett för sig, och blir inte sanna av att man slår samman dem.
För vissa populationer är felmarginalerna kända och ganska små, t.ex. engelska pojkar eller vita flickor från övre medelklassen i New England (just denna senare grupp kan låta orimligt specifik, men det var den population Gruelich och Pyle på 1940-talet utvecklade metoden som används i Sverige idag). Lyckligtvis är det väldigt ovanligt att barn behöver fly till Sverige från dessa områden. Andra populationer har också kända, men större felmarginaler. Det 95%-iga konfidensintervallet på pojkar från Marocko är lite drygt 3 år åt bägge hållen, och det finns grupper där man inte fått bättre standarddeviationer än 5 år. Ett halvt årtionde är rätt mycket för en tonåring. Nu pratar vi inte om rimlig säkerhet längre. Men det blir värre: Det är oftast flyktingar från länder där staten inte utfärdar tillförlitliga papper som berörs av den här sortens bedömningsproblematik, framför allt Afghanistan, Somalia och Eritrea. För dessa saknas det helt enkelt felmarginaler. Vi har ingen aning om vad en röntgenbild på en ung afghans handled eller visdomständer säger om vederbörandes ålder. Man kan lika gärna mäta avståndet mellan flyktingens örsnibbar, hur långt han kan spotta eller mängden grus i hans skor. Inget av detta säger något om hans ålder, men självklart så skulle vi kunna införa dessa som obligatoriska mått på ålder om bara tillräckligt många populistiska riksdagsmän vill det. Yes we can!
Allt detta för att Sverige ska "anpassa sig till den åldersbedömningspraxis som övriga EU-länder har." Som precis samtliga experter på området, i alla länder, är helt överens om är värdelös. Det framgår inte vari skadan att inte följa strömmen mot bättre vetande ligger, men anledningen till att vi med alla medel måste undvika att ge asyl till 19-åringar är alltså att det verkar som om Sverige är lite för bra, eller i alla fall inte tillräckligt dålig, på att lyssna på vetenskapen.
No comments:
Post a Comment