Magiska molekyler

När jag var nio fick vi kabelteve och på lördagsförmiddagarna visade trean Skippy the Bush Kangaroo. Om någon mot förmodan skulle ha missat denna pärla så är det alltså en australiensisk kopia på Lassie som spelades in i slutet av sextiotalet. Seriens stjärna och huvudperson, kängurun Skippy, hoppade omkring i nationalparken och hjälpte besökare som hamnat i knipa, släckte skogsbränder och använde sina till synes opponerbara tummar till att använda verktyg på ett för pungdjur häpnadsväckande kompetent sätt. Seriens enda problem var att en känguru ligger något efter collies när det gäller utstrålning och förmåga att uttrycka känslor på ett sätt som så att säga går igenom teverutan. Skippy var en stor, hoppande råtta med korinter till ögon och utan förmåga att göra andra ljud än de producenterna klippte in. Strängt taget visste man inte att Skippy inte egentligen var en psykopat som manipulerade människor för uppskattning och ekonomisk vinning, men det antogs liksom att huvudpersonen i berättelsen nog hade rent mjöl i påsen så ingen frågade efter referenser.

Vilket osökt för tankarna till The Moral Molecule, Paul Zaks märkliga bok om oxytocin. Jag säger att den handlar om oxytocin för det står på baksidan att den gör det, men det vete tusan faktiskt. Inom loppet av bokens 200-ish sidor hinns det med att ingående beskriva hur Paul Zak växer upp i en extremt strikt katolsk familj, hur Paul Zak klarade sig trots att hade en tuff uppväxt i San Diegos hårda kvarter, hur Paul Zak gjorde revolt mot sin medelklassbakgrund, hur Paul Zak blir utsatt för kriminalitet, hur Paul Zak räddar ett främmande barn från att drunkna, hur Paul Zak får en religiös uppenbarelse av att se en gravid gatuprostituerad (som han dock inte hjälper), hur Paul Zak räddar ett bröllop samt hur Paul Zak upprepade gånger diskuterar det senaste decenniets forskning inom ett eller annat område med sina bästa vänner, som ofelbart är meriterade forskare utan någon som helst koll på sina egna fält och hade det inte varit för Paul Zak så hade vi inte haft en aning om hur okunniga alla hans bästa vänner är. Däremellan är det ett himla tjat om oxytocin, men av naturliga skäl så finns där inte mycket utrymme för vetenskap när all plats redan gått åt till att betona vilken orimligt begåvad och hjälpsam collie Paul Zak är. Se på hans päls! Så blank den är! Hit, Lassie! Sitt! Duktig pojke. Vad ska du göra med den där stiletten? Nej! Dum hund! Inte skära av husses hälsenAAAARRGGHH!

Hur som helst.

Zak var en av forskarna som upptäckte att signalsubstansen oxytocin har vad som numer kallas prosociala effekter på människors beteende, för ungefär tio år sedan. Efter den första studien som kunde visa att oxytocin har en direkt effekt på beteende gjorde Zak sig snabbt ett namn som mannen som skulle sprida evangeliet om den magiska molekylen (hans ordval, inte mitt) fastän artikelns medförfattare (Zak är mellerst av fem forskare bakom studien, även om han föredrar att framställa det som om den i stort sett kom till enbart genom hans förtjänst) varnar för att göra precis den sortens hutlösa tolkningar han numer livnär sig på. För att göra en kort historia kortare så påverkar oxytocin hur försökspersoner klarar av ett ekonomiskt experiment som kallas The Trust Game, till spelteoretikers stora glädje. Ur detta härleder Zak följande anspråk:

Am I actually saying that a single molecule accounts for why some people give freely of themselves and others are cold hearted bastards, why some cheat and steal and some you can trust with your life, why some husbands are mote faithful than others and why women tend to be more generous and nicer than men?

In a word - yes.

Them's fightin' words.

Berättelsen Zak vill sälja är i stort sett denna: Oxytocin skapar tillit mellan individer och får dem att agera mer moraliskt än de annars hade. Det gör oss till vårdande, feminina hippies som osjälviskt försöker göra världen bättre. Mot detta står det antisociala testosteronet som gör framför allt män till egoistiska med självständiga entreprenörer som letar efter minsta möjlighet att sätta dit eller konkurrera ut andra. För att bota sjukdomar, förebygga brott och hjälpa den osynliga handen att distribuera välstånd på den fria marknaden bör vi därför sträva efter att med testosteronets hjälp maximera mängden oxytocin hos folk. Typ. Det här är alltså mer självhjälpsbok än populärvetenskap, om någon nu trodde något annat. Det finns på alldeles riktigt ett kapitel om hur man ska använda sitt oxytocin för att tjäna mer pengar och ett om hur det kan leda till världsfred. Eh.

Så hur är det med oxytocinets prosociala effekter? Det är... komplicerat. Till att börja med är de inte alls så entydigt goda som Zak vill få oss att tro. Till att börja med är effekten av oxytocin kraftigt kontextberoende (se t.ex. Panksepps review här), vilket varit känt ett bra tag nu men inte syns i just Zaks väldigt enkla försök. Oxytocin ökar t.ex. skadeglädje, stimulerar gruppkonflikter och etnocentrism och leder till konformitet inom grupper. Knappast en enkelbiljett till helgonförklaring, där. Patricia Churchland har gjort ett mycket rigoröst försök att förklara hur dessa väldigt olika resultat skulle kunna förklaras på ett sammanhängande sätt, men en sådan förklaring kräver att man tar det lite försiktigt med att tillskriva en enskild molekyl abstrakta egenskaper som moral eller kärlek. Allt detta förutsätter förstås att oxytocin verkligen påverkar hjärnan på något tillförlitligt sätt och att man inte bara råkat mäta brus. Det är inte alls säkert. Oxytocin tillhör nämligen en grupp molekyler som så vitt man vet inte kan passera från blodet ut i hjärnan, som det antas göra i de flesta experiment man utfört. Så antingen finns det en hittills okänd väg för molekylen till hjärnan eller så beror de väldigt svårtolkade forskningsresultaten på att man helt enkelt klantat sig.

Zak kallar sin metod för gonzo science, vilket placerar honom tillsammans med en annan författare som också skrivit om oxytocin, nämligen Kayt Sukel. Medan Zak marknadsför sitt evangelium genom att samla in oxytocinprov från gäster på ett kändisbröllop eller på sig själv när han hoppar fallskärm så blev hennes bok uppmärksammad, ungefär samtidigt, för att hon tog på sig att bli den första människa att få en orgasm i en fMRI-kamera. Sukels bok innehåller för all del enormt mycket mer och grundligare referenser till faktisk forskning än Zaks, men i slutänden handlar den också om att tillskriva enskilda molekyler ansvaret för hela känsloregister. Och så undrar folk varför förskrivningen av blodtryckssänkande mediciner skenar.

Oxytocin har blivit ett populärt stöd för ickebiologer att luta sina ideologiska käpphästar mot. Zak deklarerar aldrig exakt var han står, men mellan hans bokstavstrogna fetischiserande av Adam Smith och hans rätt påtagliga krambjörntendenser så får man nog räkna honom som något slags gosliberal. Men fördelen med den här sortens gonzovetenskap är att den har något åt alla. Därför kan man lika gärna se samma tvivelaktiga resonemang hos vänsterhippies som Göran Greider eller Frans de Waal, eller för all del i nationalsocialistiska Realisten, och Zak kan lika gärna citeras som stöd för att Ludwig von Mises hade rätt hela tiden. Eller om det var Marx? Jaja. Alla får en bit av kakan!

Det här måste sluta. Oxytocin är inte en kärleksmolekyl och gör inte folk moraliska. Dopamin varken en belönings-, psykos- eller motorikmolekyl. Serotonin är inte ens en glädjemolekyl. Det funkar inte så. Sådana förenklingar har inte större förklaringsvärde än Gravitation leder till frisparkar eller Villaägare orsakar politik. Förutsatt att allt inte är ett missförstånd så är oxytocin bara en del i ett eller, mer sannolikt, flera kretsar som kanske på något sätt är inblandade i dessa olika fenomen. Lassie finns nämligen inte i verkligheten. Vill man göra världen bättre och bli rik eller älskad får man anstränga sig lite mer än att läsa 200 sidor självförhärligande nonsens.