Alla hjärnforskare är lögnare.

Detta har hänt: En lärare vid SFI-utbildningen blev tillrättavisad av sin arbetsgivare efter att ha insisterat att Förintelsen verkligen har inträffat, trots att en elev förnekade det. Detta är inte bara ett infall av byråkratisk feghet, utan visar att svenska högskolor i allmänhet och de pedagogiska institutioner där läraren fått sin utbildning i synnerhet är smittad av sanningsrelativistisk postmodernism. Detta vet vi för att en forskare i pedagogik skrev en riktigt tokig rapport för några år sedan. "Några år sedan" är alltså 16 år sedan om man ska vara specifik, men tidsuppfattning är ju relativ. Forskaren som skrev den stolliga rapporten blev sedermera professor och rektor vid Södertörns högskola. Därför är högskoleväsendets utfärdande av examina för legitimationsyrken hotad. Michel Foucault skrev också konstiga saker men han dog för några år sedan. 32 år sedan om man ska vara exakt. Vissa lärare tror inte på evolutionen. Därför är postmodernism dåligt. Amen.

Om ni tycker att det är lite underligt att använda en lärare vars enda brott är att inte vara kunskapsrelativist som varnande exempel på kunskapsrelativistiska lärare som man skyller en rapport som skrevs på nittiotalet för att få avsluta med att raljera lite om intellektuellt undermålig argumentation så finns det nog goda skäl för det. Som till exempel att det verkligen är underligt. Eller att ni, till skillnad från författarna till denna DN-debattare, har förmågan att bara gå vidare någon jävla gång.

För er som haft turen att glömma det så är Moira von Wright en av apokalypsens fyra ryttare, jämte Eva Lundgren, genustrumpeter, och den där kursen om Harry Potter, enligt de som ser tecken på den svenska högskolans förestående undergång i varje buske.  En googling på hennes namn ger en lång lista av upprörda texter på bloggar, diskussionsforum och mindre rumsrena publikationer som Fria Tider och Avpixlat. Allt på grund av en utredning om fysikundervisning (Tror jag, Jag har aldrig brytt mig om att läsa den, utan nöjer mig med att den säkert är precis så tokig som det sägs.) som publicerades 1999, samtidigt som Clinton försökte ta sig ur Lewinskyskandalen och Napster lanserades. Att våra fysikböcker under den rätt avsevärda tid som förflutit sedan dess aldrig förflackades med genuscertifierad mekanik spelar ingen roll. Vita valar jagar man för att de är vita valar.

Jag förespråkar förstås inte att vi ska vara snälla med knasbollar inom akademien, om vi nu är överens om att det är det von Wright är. Då skulle jag ju inte ha något att göra på fritiden. Men dels kan man tycka att det kan vara dags att komma över sig själv snart: "En akademiker skrev något knasigt och gjorde karriär" är inte direkt en innovation som kom med postmodernismen. Dels så ska man passa sig för att slänga sig med uttryck som intellektuellt undermålig argumentation i en text som hänger samman som min treårings frukostscones när hon bestämt sig för att äta mitten på dem först. Är verkligen examination av legitimerade yrken hotad i Sverige? Har svenska skolor gått och blivit megafoner för förintelseförnekelse? Får svenska skolbarn lära sig att alla har rätt till sina egna fakta? Kom allt detta av en rapport från nittiotalet? Allvarligt talat?

Att hetsa upp sig över något vagt hotfullt vid namn Postmodernism har blivit en sällskapslek för de redan övertygade. Men nu ska jag berätta vad det är som verkligen är ohederligt och omoraliskt: Att använda kreationistiska lärare och byråkrater som urskuldar förintelseförnekare som exempel på vad man får lära sig på svenska högskoleutbildningar utan bättre exempel än en sexton år gammal rapport bara man själv bryr sig om längre. Evolutionsförnekare är man trots utbildning, inte tack vare den, och ryggradslösa mähän är inte ryggradslösa mähän för att de läst Foucault.

Och snälla, snälla skeptiker: Sluta skriv man tar sig för pannan i alla era debattartiklar. Det finns andra idiom därute. Ni får oss vettiga kverulanter att se dåliga ut.

1000 dagar härifrån

Nu ska vi jämföra två nyheter om nya läkemedel som verkar vara väldigt olika:

• "Patienter med ovanliga sjukdomar får inte ny medicin", berättar SVT. I ett Rapportinslag från förra veckan möter vi Stefan Persson som var nära att dö av den ovanliga sjukdomen aHUS och nu behöver han ett mycket dyrt särläkemedel för att hans njurar inte ska gå under och hamna i mer eller mindre terminal hemodialys.
• "AstraZeneca gläds över studie", i Sydsvenskan. I helgen släpptes resultatet från PEGASUS, den studie som ska avgöra om AstraZenecas blodförtunnande läkemedel ticagrelor är bra även för långtidsbehandling. Idag används det ett halvår efter genomgången hjärtinfarkt, men förhoppningen är att man ska kunna utöka indikationen till att gälla fler patienter under längre tid för att sälja fler piller och därför dricka fler flaskor champagne. Studien visar att dödligheten i hjärtinfarkter, slaganfall och kardiovaskulär sjukdom minskar med 16% bland de som fått läkemedlet i tre år, vilket är orsaken till glädjen.

Den gemensamma nämnaren här är läkemedelskostnader och hur mycket vi är beredda att betala för att rädda ett liv. Särläkemedel är ett växande problem för landstingen: Det handlar om läkemedel som är så dyra och drabbar så få att flera landsting drar sig för att betala dem, även när det i praktiken innebär en dödsdom för dem det drabbar. När det istället överlämnas åt enskilda kliniker att stå för kostnaderna så blir vissa patienters överlevnad snabbt en fråga om var de bor. Läkemedlet Stefan Persson behöver är med största sannolikhet eculizumab (eftersom det råkar vara det enda särläkemedlet godkänt mot aHUS) som har den tvivelaktiga äran att kalla sig världens dyraste läkemedel. Enligt TLV går ett års behandling loss på 3 400 000 kronor per patient! Man får ändå medge att det finns viss grund för att inte vilja betala för eländet.

Men ticagrelor då? Det är ju skitbilligt! 3.50 euro om dagen, enligt AstraZenecas hemsida. Vem skulle inte vilja betala en sån skitsumma för att minska sin dödlighet i hjärt-kärlsjukdom med 16%? 

Nu ska vi räkna lite.

Enligt studien så förebygger man 42 dödsfall om man ger 10 000 patienter som genomgått en hjärtinfarkt ticagrelor i tre år. För att rädda ett liv måste man alltså behandla 240 personer i tre år. 3.50 euro x 365 dagar x 3 år x 240 x 9.15 kronor = 8 416 170 kronor per räddat liv. Till detta ska läggas kostnaden för den tre fjärdedels inre blödningen (för varje 42 liv man räddar orsakar man nämligen också 30 inre blödningar) vilket lägger ytterligare 151 793 kr till summan med dagens dollarkurs. Lägg till detta att följsamheten studien är betydligt högre (~70%) än i verkligheten för liknande läkemedel (<60%) och att det sannolikt är de som behöver läkemedlet minst som kommer följa ordinationen bäst (den s.k. healthy adherer-effekten) så kommer slutsumman för ett räddat liv snabbt att krypa över tiomiljonersstrecket.

Vilket som av en slump råkar vara vad tre års med världens dyraste läkemedel kommer kosta Stefan Persson. Man kan ju tycka att inte bara AstraZeneca borde ha anledning att glädjas.

Ohövligt intresse

"Pengar kan lindra psykiska sjukdomar bättre än medicin visar nu studie." Det måste vara sant, för jag har läst det i DN. Och i Expressen. Och hos SVT. Och i SvD. Und so weiter. Längst går ETC som under rubriken "Pengar bättre än piller?" har en lång artikel om de påstådda framgångarna som presenterats i den studie av en Alain Topor vid Socialhögskolan. 

Vilket är lite underligt, med tanke på att studien inte ger något stöd för dylika påståenden. Eller särskilt många andra påståenden heller. ETC kallar försöket för "kontroversiellt" vilket väl kanske stämmer i någon bemärkelse, men resultaten som presenteras i artikeln lär inte överraska någon.

Men låt oss börja från början.

Experimentet gå ut på att under en period ge psykiskt sjuka personer i en kommun 500 kr i månaden att spendera på vad de vill och sedan jämföra dessa med psykiskt sjuka personer i en grannkommun som inte får några pengar. Tanken är att de som får en slant att lägga på s.k. guldkant på vardagen borde må bättre än de som inte får det. Redan här kan vi alltså avfärda att pengar skulle vara bättre än piller, eftersom det över huvud taget inte undersöks. Bättre än så här är alltså inte svenska nyhetsförmedlare på att granska vetenskap. På SVT:s nyhetsportal kan man läsa följande:

Forskarna föreslår att våra politiker och myndigheter ska överväga om inte den medicinska behandlingen av psykiskt sjuka bör kompletteras och i vissa fall till och med ersättas med sociala insatser. Rapporten från undersökningen har nyligen överlämnats till Socialstyrelsen och Sveriges kommuner och landsting (SKL).
– Men hittills mest mötts av "hövligt ointresse", säger Alain Topor.

Inga problem. Nu tar vi och visar studien det intresse den förtjänar.

Så vad visar Topors studie egentligen?

Korta versionen: Ingen aning. Eller kanske snarare: Antagligen inget. Det är svårt att avgöra. Artikeln är nämligen inte publicerad i en peer-reviewad tidskrift och har därför undgått de sedvanliga kraven på transparent metod, deskriptiv statistik eller klara effektmått. Som hastigast nämns att ett CHI2-test av något gjorts vid något tillfälle, men exakt vilka statistiska jämförelser som gjorts, om man korrigerat för multipla jämförelser och andra småsaker som hade varit nödvändiga för att bedöma nyhetsvärdet i studiens fynd utelämnas. 

Detta är antagligen anledningen till att experimentets kvantitativa "fynd" presenteras som de gör: De patienter som fått pengar uppvisat en signifikant förbättring av depression och ångest, självbild, livskvalitet samt socialt nätverk. Jämfört med sig själva, that is. Ingenstans sägs att de mår bättre än gruppen som inte fick några pengar, vilket gissningsvis betyder att man inte hittade någon signifikant skillnad i den jämförelsen (eller helt enkelt inte brydde sig om att se efter). Däremot betonas att kontrollgruppen, som inte fick några pengar, inte uppvisar några signifikanta förbättringar, så då måste väl pengarna kunna sägas ha visats ge effekt? Om insats A leder till en signifikant förbättring mellan tidpunkt 1 och 2 men insats B inte gör det så måste väl A vara signifikant bättre än B? 

Självklart inte. Var inte fånig. Om grupperna man testar A respektive B på är någorlunda jämförbara så är det fullt möjligt att A kommer visa sig bättre än B om man bemödar sig att göra en statistisk jämförelse. Problemet i detta fall är att de inte ens nästan är jämförbara och att man i alla fall inte bemödat sig att presentera en sådan jämförelse. Låt oss börja med gruppernas jämförbarhet.

Till att börja med så är de inte randomiserade, utan har tilldelats insats beroende på vilken kommun de bor i. Detta behöver inte vara ett jättestort problem, men utan någon deskriptiv statistik som visar hur lika eller olika patienter i dessa kommuner är så är det en ganska stor sak att be om av sin läsare. Vad värre är: Författarna medger att grupperna faktiskt skiljer sig åt i fråga om förekomst av schizofreni och neuropsykiatriska diagnoser och erbjuder en förklaring till varför det skulle kunna vara så, men struntar i att försöka korrigera för skillnaden eller presentera vilken effekt detta kan tänkas haft på resultatet. Nu börjar det krävas väldigt mycket välvilja av studiens granskare.

Men hur kan det komma sig att inga signifikanser dyker upp i gruppen som inte fick några slantar då? Jo, i ett infall av vad vi kan kalla genialitet så har man gjort kontrollgruppen en tredjedel så stor som gruppen som fick pengar. Detta är i sig helt okej och förekommer ofta i kliniska prövningar, men det ligger i signifikansers natur att bli fler ju större gruppstorlek du har. Ingenstans i artikeln presenteras konfidensintervall av något slag, men antagligen är kontrollgruppen helt enkelt för liten för att man ska kunna se någon signifikant förändring från ett mättillfälle till ett annat. 

Det man har sett är alltså att den större gruppen i studien har blivit bättre över tid medan den mindre inte blivit det, men man har inte jämfört grupperna med varandra. Detta är exakt samma fynd som studiens huvudsakliga inspiration, en amerikansk studie från 2004, presenterar. Den amerikanska studien såg inga andra effekter än en generell förbättring över tid - fast för alla grupper, eftersom gruppstorlekarna var betydligt större. Den rimliga slutsatsen av detta borde vara att psykiskt sjuka är lika mottagliga för placeboeffekten som alla andra, men genom att gå in med en rätt hårdhänt post hoc-analys av resultaten lyckas Davidson et al ändå klämma fram effekter som de menar är relevanta. Om man verkligen vill så kan man förstås välja att tro på dem, men det enda vi säkert kan säga om de båda studierna är att alla studiegrupper, oavsett vilken insats de erhåller, uppvisar signifikanta förbättringar över tid om de är tillräckligt stora. Detta är så långt ifrån kontrovers man kan komma.

Det är förstås en väldigt tilltalande slutsats: Att det skulle vara bättre att ge pengarna direkt till brukarna än att behöva gå omvägen via läkemedel. Att socioekonomisk status och psykiatrisk ohälsa hör ihop är välkänt sedan länge. Problemet är bara att studien för det första inte undersöker detta och för det andra är en sådan ohygglig styggelse till oreda att den aldrig hade godkänts om den kallats för studentuppsats.

Av detta lär vi oss något som jag för länge sedan insett att man inte lär ut på någon journalistutbildning:

Läs den jävla artikeln innan ni skriver om den. 

Antibiotikaresistens är politik

En genomsnittlig svensk konsumerar 7 gram antibiotika om året. Det motsvarar en ganska normal kur mot en okomplicerad infektion om året, ungefär. I stort sett friska trettio-nåntingar som jag konsumerar förstås mycket mindre, men jag räknar med att ta igen det på äldre dar. Det är så det brukar gå. Att vara mallig över sin egen präktighet må vara en svensk nationalsport, men vi är faktiskt inte bäst vid förskrivning till varken människa eller djur:

I Sverige och Finland älskar vi visst doxyferm. I Grekland har man visst medeltidsvecka året om och kör på kloramfenikol.

I Ungern ger man lika mycket kinoloner till djur som vi ger av alla antibiotika sammanlagt.

Det mest uppenbara med de här bilderna är att antibiotikaförskrivning har väldigt lite med medicinskt behov att göra. Så fruktansvärt biologiskt olika kan inte holländare och belgare vara varandra. Är cypriotiska kossor verkligen sju gånger sjukare än irländska? Varför behöver ester bara hälften så mycket antibiotika som finnar? Knappast för att de är friskare. Kanske för att de inte har råd, arv från Sovjettiden eller vad det nu kan vara. Jag är bara medicinare. Fråga en samhällsvetare om du vill veta något. But I digress.

Regeringen har bjudit in till en blocköverskridande satsning mot antibiotikaresistens. Detta borde rimligtvis alla vara överens om att det är nödvändigt. Det som föreslås är i korthet ökad kartläggning, forskning och samarbete. Vad som är än viktigare är att Obamaadministrationen sökt 1.2 miljarder dollar för liknande ändamål. En snabb blick på t.ex. förekomsten av multiresistenta stafylokocker kan ge intrycket att antibiotikaresistens inte är ett svenskt problem:

Hamna inte på sjukhus under solsemestern.

Detta skulle vara att lura sig. I Sverige har vi bara drygt 2000 fall av MRSA per år, men då ska man komma ihåg att ett sådant fall beräknas kosta runt miljonen i samhällskostnader. Förekomsten av andra typer av multiresistenta bakterier i Europa börjar dessutom bli rätt överväldigande:

Det är med andra ord rätt lätt att hålla med om att stora forskningssatsningar på nya antibiotika behövs. Någonting måste vi ju ta kål på bakterier med om vi vill kunna fortsätta operera, ge cytostatika eller rent allmänt bli gamla. Nya antibiotika växer tyvärr inte på träd. I en analys av europeiska smittskyddsinstitutet ECDC identifierades 167 potentiellt antibakteriella ämnen som låg i pipelinen för eventuellt humant bruk. Av dessa klarade sig fem till försök på människa, vilket återspeglas i den rännil av nya antibiotika som registrerats på senare år. Vaccin är kanske ett bättre alternativ, men även där finns frågetecken om t.ex. vad som ersätter bakteriestammar som vaccineras bort. Forskningssatsningar kommer behövas, men teknikoptimism är antagligen inte lösningen i detta fall. Antibiotikaresistens är nämligen ett politiskt och ekonomiskt problem i större utsträckning än ett tekniskt.

För att återgå till de sju grammen antibiotika svensken konsumerar om året. Dessa skulle kunna vara t.ex. 500 mg ciprofloxacin två gånger om dagen i en vecka mot en övre urinvägsinfektion eller i lindrigare fall lite selexid mot en nedre. Den genomsnittlige kinesen, däremot, pillar i sig 138 gram antibiotika om året. Det är 20 doser cipro det, eller 6 gram cefotaxim om dagen i 6 veckor mot en livshotande endokardit vartannat år för var och en av Kinas 1.3 miljarder innevånare. Är folk så sjuka där? Nej, det är inte något fel på kineserna. Det är inte ens något större fel på deras läkare. De gör säkert vad de kan, men sedan 1990-talet finansierar kinesiska staten bara 8% av offentliga sjukhus. Resten bekostas av avgifter och av att vården tillåts lägga på 15% vinst på läkemedel de skriver ut. Denna inkomstkälla täcker hälften av sjukvårdens kostnader, och 50% av vinsten på läkemedel kommer från antibiotika. Inte så konstigt att 75% av alla patienter som söker för influensa ordineras antibiotika när det är receptet som bekostar läkarens lön.

Det är lätt att raljera om det här, eller att gentamycin gått och blivit en bästsäljare i primärvården i Kina, eller att karbapenemer visst lär vara enda alternativet mot okomplicerade urinvägsinfektioner i Syrien nu för tiden, men poängen är denna: Forskare och läkare är nödvändiga och bra att ha, men det är politiker och ekonomer som ska lösa problemet med antibiotikaresistens. 

Pop quiz!

Slå ett bocköga på följande tabell över vid vilken ålder flickor i Stockholm tar sig igenom puberteten. Raderna du ska titta på - B5, PH5 och AH3 - motsvarar de sista Tannerstadierna, dvs olika tecken på att flickor helt genomgått pubertet. Sedan blir det prov!

Uppgifterna är lite gamla och samtliga mått har krupit nedåt lite i åldrarna sedan nittiotalet, men strunta i det. Baserat på ovanstående siffror och att antalet flickor i varje årskull är ungefär konstant, vilka av följande påståenden är sanna respektive falska?

A. Ungefär två tredjedelar av alla tonåringsflickor ser ut att ha genomgått puberteten.

B. En omyndig flicka som ser ut att ha genomgått pubertet är 30% mer sannolik, i absoluta tal, att vara över 15 år gammal.

C. En av åtta tonårsflickor som ser ut som de genomgått pubertet är under 15 år gammal.

D. De flesta flickor har genomgått pubertet innan 15 års ålder.

E. En tonårsflicka som ser ut att ha genomgått pubertet är sannolikt 15 till 17 år gammal.

OK. Jag medger att detta är fånigt. Det är uppenbart att bara en fullständig idiot skulle använda genomgången pubertet som prediktor för att en ung flicka är över 15 år gammal. Det är en väldigt bra prediktor för om vilken given person som helst är över 15 år gammal eller inte, men då måste man fråga sig om det inte finns enklare sätt att skilja t.ex. en fyraåring från en nittiofyraåring. Men, se det från den ljusa sidan: Det gör inte så mycket om du inte kan lista ut vilka påståenden som är sanna eller falska. Ingen dömer dig.

Facit: Sjalvklart är alla påståenden sanna, i stort sett. Det sista är bokstavligt talat en halvsanning eftersom sannolikheten precis klarar sig över 50%.