Stirra er inte blinda på klänningen

Den vit- och guldfärgade klänningen är, på fullaste allvar, det intressantaste som inträffat på länge. Ja, jag vet att den egentligen är blå och svart, i Platons idévärld. Ett av misstagen folk gör i diskussionen om klänningen är att tro att vilken färg en faktisk klänning i någons garderob någonstans påverkar hur en bild uppfattas. Men nu ska vi ta det här från början.

Förståndige Jack Werner tycker att klännings-"nyheten" är deprimerande. Jag kan hålla med honom om att det inte är så värst mycket till nyhet. Synvillor har ju hjärnforskare tjatat om i decennier. Men det är roligt att folk faktiskt intresserar sig för en gångs skull.

Jag tänker inte ge mig in i den redan uttjatade debatten om exakt vad som orsakar synvillan eller vilken synvilla det handlar om. Business Insider har den i mitt tycke bästa förklaringen hittills för den som är intresserad. Frågar ni mig är detta kuriosa, men jag kan vara blasé av att ha suttit mig igenom för många föreläsningar om nya synvillor.

Det intressanta i historien är att detta är en av få gånger allmänheten får smaka på hur genuint omöjligt det är att resonera sig ut ur de tolkningar av omvärlden hjärnan gör hela tiden.

Den intuitiva och felaktiga bilden av hur vår sensorik fungerar är att det finns sinnesorgan - ögon, öron, känselreceptorer i huden osv. - som uppfattar ett stimuli av något slag och på ett eller annat sätt skickar det till hjärnan som passivt uppfattar det i någon ospecificerad bemärkelse. Näthinnan reagerar på ljus, skickar en signal genom nervus opticus som förr eller senare tar sig till synbarken i occipitalloben och så ser hjärnan bara magiskt helt plötsligt. Hur nu det skulle gå till. Ibland beskrivs detta i termer som mer eller mindre uttryckligt åkallar en liten gubbe i hjärnan - en homunculus - som någon slags kognitiv biografbesökare. Ibland lämnas det bara osagt. Men faktum är att hjärnan tolkar och fyller på med egna prediktioner hela tiden. Det vi ser är inte bara en återgivning av verkligheten.

Det finns som sagt hur många exempel på detta som helst. Den för klänningen mest relevanta synvillan är White's illusion:

En annan synvilla som brukar ha samma splittrande effekt på sin publik är den rätt berömda snurrande dansösen.

Återigen: Vi går inte in på varför det är så, men antingen ser man att hon snurrar medurs eller så snurrar hon moturs. Det går inte att resonera sig ur det. Här finns det inte heller någon faktisk dansare att peka på och säga "Ha! Klänningen var ju blå! Jag sa ju det." Antingen snurrar hon åt ett håll eller ett annat.

Det här är en av få tillfällen då genomsnittligt folk som oss hamnar i samma sits som patienter med sinnesrubbningar med psykotisk valör. Det är omöjligt för mig att förstå hur en schizofren person inte kan förstå att det inte finns några små gröna män i rummet. De är ju inte där! Lika omöjligt är det för en person som faktiskt ser gröna små män att förstå att jag inte kan se dem. Det hjälper inte att förklara att hör nu här, jag har kollat upp hur klänningen ser ut i verkligheten och den råkar faktiskt vara blå så nu kan vi lägga ner det här med psykos.

Det här gäller inte bara de genuina psykoserna. En anorektiker har på det stora hela inte en störd verklighetsuppfattning. Tills du ber hen beskriva sin egen kropp. Felskattningen av de egna kroppsproportionerna är så bisarr att man till och med undersökt om anorektiker har fel på synen, men återigen så är inte frågan vilken färg den faktiskt klänningen i garderoben har. Anorektiker har inget fel på ögonen. Men det lönar sig inte att säga åt en anorektiker att hen inte är tjock så länge det som syns är tjocka armar, midja och lår. Never try to reason prejudice out of a man. It wasn't reasoned into him, som det så vackert heter.

Klänningen är ingen nyhet, men den är ett helt fantastiskt exempel på hur opålitliga hjärnor är.