Ensamt arbetande skribenter och den fanatiska scientologisekten

Nathan Schachar gillar verkligen inte psykiatrisk vård. DN har plikttroget publicerat hans angrepp på en hel medicinsk specialitet och tillhörande forskningsfält tidigare. Den gången var Schachars osanningar så uppenbara att tidningen tvingades korrigera några av dem, men skam den som ger sig. Uppblandat bland exklamationer som att Läkemedelsverket förbereder "behandling av ADHD-patienter med rent amfetamin" (det är oklart om Schachar hade föredragit förorenat amfetamin köpt på gatan) kan man utläsa de vanliga argumenten:

1) Antidepressiva mediciner är inte mycket bättre än placebo.

2) "Mentala störningar" orsakas inte av kemiska processer i hjärnan.

Eller som Schachar summerar det själv:

Den kemiska obalansens bransch är en rövarkula av oredovisade beroenden, vetenskaplig svindel och samvetslös marknadsföring, där staten lämnat konsumenter och patienter skyddslösa som barn i en mörk skog. [...] Ensamt arbetande fackmän och skribenter, och den fanatiska scientologisekten står för motståndet.

Den ensamma fackmannen Schachar pratar om här är en viss Irving Kirsch, som gjort sig ett namn som en av psykiatrins främsta nu levande belackare. Schachar är noga med att understryka vilken underdog Harvardprofessorn Kirsch är och hur motarbetad han blivit av "den ortodoxa psykiatrin." Mer ortodox än att den enligt Schachar numera följer Kirschs exempel och motarbetar den ondskefulla läkemedelsindustrin är den i och för sig inte, men för att tro på det måste man redan ha anammat Schachars uppfattning att forskare hatar att säga emot varandra och strängt taget inte har något bättre för sig än att sitta och instämma med varandras åsikter som de lammungar de är.

Nej. Nu tar vi det här från början. Kirsch publicerade 1998 den första av sina artiklar där han anklagade antidepressiva läkemedel för att vara inte så mycket bättre än placebo. Redaktören för tidskriften som artikeln publicerades i kallade Kirschs resultat för clearly arguable och anklagade honom för att avsiktligt ha valt data som skulle stödja hans metaanalys. Icke desto mindre så publicerades studien. Så mycket för den ortodoxa psykiatrin. Studien och dess uppföljare har kritiserats hårt, främst för sina tvivelaktiga urvalskriterier och för att bara titta på korttidseffekter och milda eller tvivelaktiga depressionsdiagnoser - de senare ett flagrant sätt att maximera effekten av placebo på bekostnad av långsamt verkande läkemedel. Är man inte deprimerad är alltså antidepressiva läkemedel inte till så stor nytta, men ett sockerpiller eller en dunk i ryggen kan hjälpa kortsiktigt. Det är hans fynd, för den som inte kunde lista ut det själv. Kirsch själv har konsekvent vägrat bemöta kritik eller studieresultat som säger emot hans egna - som Schachars sorts modiga sanningssägare tenderar att göra. Sedan 1998 har han dock publicerat studier som går på tvären mot berättelsen om de verkningslösa antidepressiva läkemedlen. Kirsch har dock valt att bortse från de resultat som stämmer överens med hans konkurrenters metaanalyser. Ibland är ensamma fackmän ensamma av en anledning.

Frågan om antidepressiva är bättre än placebo är förstås en helt annan. Utöver Kirsch är det rätt många som studerat och bekräftat hans fynd: att SSRI verkligen är bättre än sockerpiller mot depression, i synnerhet de allvarligare formerna.

Vill man kan man jämföra antidepressiva läkemedels fördel framför placebo med vanliga somatiska läkemedels. Detta, menar Schachar, är något läkemedelsföretag bara gör i ond tro för att lura oss att hjärnan kan medicineras som andra organ. Nåväl, men antidepressiva läkemedels effektivitet jämfört med placebo är i alla fall i samma storleksordning som oxcarbazepins, ett andra generationens antiepileptiskt läkemedel. Det är nog få som skulle förneka att det är sjukdomsprocesser i hjärnan som ligger bakom ett epileptiskt anfall och att läkemedel som påverkar den kemiska balansen där är tämligen effektiva för att förebygga anfall, men här kommer hjärnans unika förmåga att provocera in i bilden: Den får gärna styra våra armar och mun, men inte vad vi gör eller vad vi säger. Det förra är det självklart att man kan medicinera. Det senare kan ensamma skribenter lägga ner hela sin själ i att förneka, oavsett hur resultaten från kliniska prövningar ser ut. När det gäller oxcarbazepin kan man nämna en sak till: Novartis marknadsförde under 2000-talets början läkemedlet även för behandling av bipolär sjukdom utan tillstånd, men stoppades av just de kontrollmyndigheter och forskare Schachar försöker smutskasta. Skadestånden Schachar triumferande nämner är inget nytt och utdöms inte för att korrupta myndigheter och konflikträdda psykiatriker sitter på händerna hela dagarna.

Jag sade att få skulle förneka att det är sjukdom i hjärnan som ligger bakom t.ex. epilepsi, vilket för oss till den tredje självutnämnde sanninssägaren i Schachars krönika: Janne Larsson och de fanatiska Scientologerna. Larsson arbetar för den Scientologiska dotterorganisationen KMR med att motarbeta psykiatrin, som enligt Scientologin inte bara orsakar alla sjukdomar utan även all brottslighet och alla krig. I sitt korståg mot den sanna religionens fiender har Larsson gjort sig känd för att gå lite längre än vad normalt funtade människor anser vara hockey, men Schachar anser ändå att det är de forskare som drabbas av hans trakasserier som är de ortodoxa i sammanhanget. Larssons uppdrag summerades kärnfullt 1969 av Scientologikyrkans grundare:

Our war has been forced to become 'To take over absolutely the field of mental healing on this planet in all forms.' That was not the original purpose. The original purpose was to clear Earth. The battles suffered developed the data that we had an enemy who would have to be gotten out of the way and this meant we were at war.

Exakt varför Schachar alls nämner Larsson är inte uppenbart, eftersom inget denne har skrivit tål att citeras ens i DN. Konspirationsteorierna och det blinda hatet mot psykiatrin må vara hämtade rakt ifrån Larssons tämligen förvirrade hemsida där också de direkta felaktigheter Schachar sprider om ADHD-mediciner återfinns. För den som är för ortodox för Larssons och Schachars selektiva upplyftande av enskilda studier finns det gott om metastudier som visar god effekt av farmakologisk behandling av ADHD och - när vi ändå är igång - så finns det välgjorda metastudier på dopamindefekter vid ADHD också, tack så mycket.

Som konsekvens av den välförtjänta skitstorm DN drabbades av efter Schachars krönika kände sig Peter Wolodarski tvungen att försvara oredan, istället för att behöva upprepa förra årets pudel.

Måste jag ha en egen uppfattning för att trycka en kolumn? Ska bara det jag gillar tryckas? Tänk om debatten om Thomas Quick på 90-talet slappt fram mer kritik av dåvarande psykiatriskt konsensus. Det dröjde mer än ett decennium.

Detta är hittepå - det fanns aldrig något psykiatriskt konsensus om Quick att kritisera. Men poängen, framhärdade Wolodarski, är att sanningar förändras över tid. Hans snabbare än andras, kanske. För att visa att han minsann inte förstått kritiken alls spred han snabbt artiklar ur New York Times och New York Review of Books som minsann också är kritiska mot farmakologisk behandling av ADHD. Utöver att dessa gör det än mer uppenbart hur falskt Schachars påstående om en okritisk och ortodox forskarkår är så visar det att Wolodarski helt missat poängen: Artiklarna han sprider är inte skrivna av våldsfetischiserande historierevisionister ute efter att rena jorden från undermänniskor, utan av respekterade akademiker som vill förbättra vården för dem som behöver den. Alla nya forskningsresultat kritiseras och debatteras, men det är inte alla publicister som gör plats åt lögnhalsarnas och sekternas kritik.